Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När konstnären blir sektledare

PUNKSTUND. Ur Annika Erikssons "Wir sind wieder da" ("Vi är här igen")Foto: ANNIKA ERIKSSON

Malmökonstnären Annika Eriksson återvänder till hemstaden och Moderna museet.

Sara Berg ser en fascinerande utställning där människans likhet med sällskapsdjur blir tydlig.

Annika Eriksson hyser en fascination för relationen mellan människor och djur. Hur vi gör djur till människor och hur människor i sin tur lätt kan förvandlas till djur. 

Själv har hon skapat facebooksidor åt sina katter och följer den tama tvättbjörnen ”Pumpkin the Raccoon” på internet.

Vårt kluvna förhållande till djur är intressant. Å ena sidan massproducerar vi dem i syfte att förvandla dem till mat, å andra sidan färgar vi deras päls, klär dem i människokläder och håller begravningar för dem när de dör.

Separatutställningen "The Social"

I separatutställningen ”The Social” utforskar Eriksson skickligt denna konflikt, tillsammans med andra situationer som uppstår i olika sociala konstellationer. 

Främst i form av videoverk, men här finns även en multimedial installation som vill slå ett slag för nyttan med att skapa en inkluderande stadsmiljö, där konst och lek får plats bland övrig infrastruktur.

Mitt i rummet står en replik på Axel Nordells lekskulptur ”Äpplet”, vars original finns i Pildammsparken i Malmö. I bakgrunden syns ett uppförstorat fotografi från 1970-talet, där kladdiga barn har konstverkstad.

Eriksson är född i Malmö, men bor sedan 2002 i Berlin. Även hennes nuvarande hemstad får plats i utställningen, i videoverket ”Wir sind wieder da”, som visar en grupp tyska punkare som ägnar sig åt i princip ingenting. 

Roland Paulsen 

De röker, klappar sina hundar och pratar med varandra. I ett samhälle som är konstruerat kring effektivitet och produktivitet, blir denna passiva arbetslivsprotest ett slags Roland Paulsensk framtidsvision gone wrong.

Jag gillar hur verket placerats mittemot en annan video, ”The Community”, som föreställer ett femtiotal hemlösa katter på en matta i Istanbul. 

Där samlas dessa utslängda före detta husdjur om nätterna för att söka skydd och gemenskap. 

De gör i princip samma sak som punkarna, men detta ”ingenting”, som för djur är en rimlig sysselsättning, blir när den utförs av människor snarast provocerande.

Människan som sällskapsdjur

Ändå är vi i grunden mer lika sällskapsdjur än vi kanske vill medge. Det blir tydligt inte minst i de videor där skådespelare hyrts in för att gestalta scenarier skapade av Eriksson. 

Hon är mer intresserad av att regissera och studera andra människors samspel än att själv ta del av gemenskapen, vilket gör henne till en blandning mellan snillrik sektledare och voyeur.

Det intressanta är hur lätt det är att få människor att göra precis som man vill. Mot betalning, och under förevändningen att det är konst, sitter sex män och gullar med tre får, i ”Two men and a sheep 1-3”. 

Vem är det egentligen som är fåret?

 

KONST

ANNIKA ERIKSSON

The Social

Moderna museet Malmö, till 4/6

 

 

SARA BERG

 

Sara Berg är skribent på Expressens kultursida.