Det är i mellanrummen det händer. I stunderna när blicken bara dröjer, när fingrarna vilar på tangentbordet och man ännu inte bestämt sig. Framåt eller bakåt, stryk ut eller spara. Plats för tanke heter utställningen
i Fotografins rum och bakom idén står konstnären Åsa Maria Bengtsson som bjudit in fyra kolleger till projektet.
Bengtsson själv har vid det här laget arbetat i de flesta tekniker, från originella och smått fantastiska kortfilmen Fast eller flytande från 2006 till performance och skulptur. Här arbetar hon förhållandevis konkret och har med utgångspunkt i en rad Malmöbors berättelser skapat mer eller mindre naturalistiska fotosviter av livets rekvisita och utvalda frizoner i stadsbilden.
Någon gång en rygg eller ett par besynnerligt instuckna ben, men inga ansikten.
Ändå framstår bilderna i hög grad som porträtt, där ägodelarna eller valet av platsen säger långt mer om människan än den vanliga dokumentationen av öga, näsa, mun. Sin egen plats för tanke gestaltar hon i ett slitet skrivbord i utställningens inre rum, på vilket projektionen av en bild växer fram.
Rakt på sak och samtidigt effektfullt, i dialog med Lena Mattssons fotografier som återfinns både som bildspel och påkostat inramade tavlor i utställningen. Valet att blanda verken är inte helt lyckat, särskilt som greppet bara är delvis genomfört. I spendid isolation visas exempelvis Lennart Alves foton där han med poetisk perfektion gestaltar just mellanrummet som är så förvillande likt ingenting; den vita väggen mellan två fönster, utrymmet mellan två ord.
Tekniskt mest komplext tolkar konstnärsduon Peter Johansson och Barbro Westling uppdraget i sina tittskåp där landskap ur Malmögeografin skurits ut i masonit. Med huvudet högst explicit inne i Rosengårdsgallerian ser man kundvagnar snurra förbi ögonen till klassisk musik, en upplevelse som känns mer lekfullt underhållande och illustrerande än belastad med något större djup.
Desto allvarligare förhåller sig Lena Mattsson till ämnet i sina bilder, tillägnade ”alla som av olika anledningar uteslutits ur sin tids gemenskap”. Bilder på soptunnor avslutar sviten som arbetar med kontraster, mellan det poetiska och krassa, en stålblank rullstol inkilad bland stammarna i bokskogen, en kvinnokropp liggande bland löven. Vilande? Utkastad?
En docka i ett fönster ser ut mot grönskan utanför Kommendanthuset. Också dockan vänder ryggen till betraktaren, vare sig här eller där utan på väg bort åtminstone i tanken. Av de medverkande är Mattsson den som gör mest av uppdraget, en personlig gestaltning som har sin litterära pendang i författaren Per Engströms självbiografiska och lyriskt fullmatade betraktelse i katalogen.
Boel Gerell
