Med strålande panna

Vi bad kultursidans skribenter fundera över temat Detaljen. Med lust och glädje har de tagit sig an uppgiften. Först ur är Jenny Maria Nilsson.
Fotografiet är ingen pietà, ingen bild av Maria där hon sörjer Jesus.
Men Mary Frank, vars hand vilar om lille Pablos nacke, kommer att sörja sonen som ska dö. Vilket han gör år 1994 på en psykiatrisk klinik i Pennsylvania, efter ett liv som han till stor del tillbringat nerdrogad på institutioner.
Men fotografiet behärskar det tillfälliga och i bilden är det för alltid år 1951, Mary är 18 år och nybliven mor. Världen har skälvt till, varje nyfödd är en mycket liten gud som förändrar historien och den nyblivne fadern, fotografen Robert Frank, fotograferar.
Längre fram överger Robert Frank sin son, det finns beskrivet i hans bildbiografi The lines of my hand. Bilden ovan finns med i boken och längre fram ett foto av den vuxne Pablo där hans blick är vansinnig, vilket passar väl med de artiklar om flygande tefat han tejpat på sin kropp.  
Vid 22 års ålder, samma år som Mary och Roberts andra barn Andrea dör i en flygolycka, diagnostiseras Pablo med schizofreni. Frank säger ”jag klarar inte av det” till den vuxne UFO-besatte sonen och reser sin väg.
    
Ljuset som faller över Mary Franks panna och ögon är den detalj som förvandlar bilden från dokumentärfoto till mysticistisk konst, förvandlar Mary till Maria – en metafor för den heliga, livgivande modern.
Eller faller ljuset? Det kanske strålar från Mary: ”… lugn står hon med strålande pannan. Hon leder igenom den nattliga värld, och pekar alltjämt till en annan.”

Författare skapar sina berättelser, de skickliga förmår rättfärdiga varje ord. Dokumentärfotografen ser och upptäcker, de skickliga märker när arke-typer tar mänsklig form och världen romantiserar sig själv, vilket den ofta gör med hjälp av ljus.
 Franks seende var fantastiskt, men han förskingrade aggressivt sin talang på samma vis som Marlon Brando sin skönhet – med ett självförakt. När Pablo och Andrea är i tonåren reser han efter dem för att få dem att framför kameran säga att han varit en dålig far. Fotot är inte sanning men den har en särskild och stark koppling till tillvaron.
    
Ljuset över Marys panna och ögon gör inte enbart att hennes pupiller försvinner in i iris utan förbinder också vardagen – Mary har pyjamas, katterna äter på golvet – med det eviga, med det stora ljusets spel.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se
Nästa artikel

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!