Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Luftig debut
 saknar mörker

Kristian Johannesson. Foto: Kristoffer Granath

Jonas Bergh läser Kristian Johannessons debut.

Roman

KRISTIAN JOHANNESSON |Vi måste börja med orden | Publishing

På första sidan citeras Peps sång Främmande. Senare ska också Landskronagruppen Svenska Akademien kilas in i Vi måste börja med orden, i de delar som är tragikomiska dialoger eller andra lekfullheter, om hur människor talar förbi varandra, inte förstår varandra.

Han är rolig i allvaret, Kristian Johannesson, 32, från Landskrona.

Det är ofta en fröjd att läsa denna debutroman. Det finns en frihet i Johannessons sätt att skriva, som att inga andra val ges än att den här historien måste berättas exakt så här.

Jag kommer också från Landskrona. Jag har aldrig läst en roman som utspelar sig i staden tidigare. Jag tror att jag ska få vandra välbekanta gator, se med nya ögon. Men riktigt så blir det inte, Landskrona får nöja sig med andra- eller tredjefiol.

Såhär: Johannes K jobbar som obehörig SFI-lärare, extraknäcker inom vården. Han är 25, någonstans finns en längtan efter att vara poet, resenär, vara en typisk representant för generationen han sägs tillhöra, den flexibla Y. Någonstans finns en längtan efter kärlek. Det bultar, men det bultar tyst.

Vad Johannes K egentligen söker är nog stabilitet, en grund att stå på, förståelse, trygghet. Han sörjer en för tidigt avliden far, kanske är det honom han ser cyklande i skrynklig skjorta och med ölflaskor i cykelkorgen, därnere på Linjen i Landskrona där drömmar kan födas, flyga i väg eller stanna kvar i den våta sanden.

 

Kristian Johannesson skriver en ofta sorglig historia lätt och luftigt, lustigt nästan. Ibland blir det obalans, för lite mörker. Möjligen är det ett sätt att hålla den riktigt avgrundsdjupa smärtan stången. Jag tycker att det som gör ont ska göra ont.

På sidan 116 (av 190) händer det jag tidigare saknat: det hugger och sliter och dras sönder. Det bränner till något så in i helvete: "Att hon var en av dem som tvingades ut på gatorna efter explosionerna". "Hon samlade kött i en påse". Och så vidare.

Där och då, lite innan och lite efter, når Vi måste börja med orden hisnande höjder, eller djup. Annars är det bara en riktigt bra debutroman.

 

Jonas Bergh

kultur@kvp.se