Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ljudets nollpunkt

Jacob Schokkings iscensatta konsert Tick, Tack, Tock. Foto: Anders Beyer
Vad betyder musik, ljud - och tystnad - för vår upplevelse av scenkonstnärliga föreställningar? Theresa Benér går in i mörkret och frågar sig vad det är man egentligen hör och ser.

FAKTA

SCENKONST
SOUNDS OF SENSES | Republique, Köpenhamn | 17-18/6

En väsentlig del av verksamheten vid Köpenhamnsteatern Republique är att i samspel med publik och kulturskapare utforska teaterns potential och uttrycksformer. Under rubriken Que teaterlab anordnas regelbundet seminarier och workshops. I helgen organiserades ett seminarium om ljudet i scenkonst, Sounds of senses. Det inleddes med - tystnad. Och mörker. Den Barcelonabaserade teatermannen Enrique Vargas och hans Teatro de los Sentidos (Sinnenas teater) hade iscensatt ett spel där publik i smågrupper fördes in i ett kompakt mörkt rum. Ur tystnaden uppstod ljud av handling: sopborstar, skrattande kvinnor, vatten, tvätt. Ljuden skapade en rumslighet. Röster viskade omkring mig, en hand berörde mig varsamt. Mörkret bröts också med vagt ljus, ett slags skymning mellan dröm och verklighet. Enrique Vargas vill med detta verk söka sig till ett slags nollpunkt för ljudet i teatern. Hur förtätar man tystnad, så att den kommunicerar, inte bara blir en väntan på ljud och upplevelser? När blir det verkligen nödvändigt att se och höra? Vad är det då för ljud, ord och bilder som ska förmedlas?

Vargas scenprojekt väckte en mängd associationer och visuella minnen som inte ens byggde på åskådarens reella erfarenheter. Han framhöll i panelsamtalen att han vill undvika en "bokstavlighet" i ljudbilden, eftersom vi dagligen invaderas av kommersiellt konstruerade ljud som avser att styra våra känslor och behov. Vargas söker ljud som på ett djupare plan frigör vår fantasi. Seminariet genomströmmades också av den filosofiska frågan om vad det är man egentligen hör och ser. Ljudkonstnären Jacob Kirkegaard har upptäckt att örat i sig producerar ljud och resonans som i vissa frekvenser samspelar med det vi hör utifrån. I en komposition har han spelat in sitt eget öras "musik" som möter ljuden i lyssnarens öron. Det blev en märklig rundgång där gränserna suddades ut mellan rummets och kroppens musikaliska vibrationer. Kirkegaards presentation och Enrique Vargas sinnesteater tydliggjorde den lyssnande individens medskapande i en ljudbild. Det är slående hur beredvilligt hjärnan börjar skapa sammanhang, minnen och rum av disparata toner och ljudimpulser. En som har omsatt dessa medskapande processer till sofistikerad scenkonst är den tyske tonsättaren och musikteatermannen Heiner Goebbels, som också omtalades på seminariet. Goebbels har i sina verk forskat mycket i hierarkierna mellan ljud och bild. Envist har han sökt arbeta sig ifrån ljudets och musikens illustrerande egenskaper och snarare sökt upprätta friktion och dialog mellan ljud, text och bild som autonoma element.

Ett av hans nyare verk, Eraritjaritjaka, som i vintras gästspelade i Köpenhamn, låter liveframförda klassiska musikstycken spela mot en självständigt agerande scenografi och en skådespelare, som framför texter av Canetti. Det är en typ av musikteater som inte drivs av musikalens eller operans berättande dramaturgi. Den följer snarare musikens rytmer och arkitektur.Just detta är något som inspirerar den innovative holländsk-danske regissören Jacob Schokking, som på seminariet presenterade en starkt visuell, iscensatt konsert. Utifrån minimalistisk musik av Steve Reich, Morton Feldman, Per Nørgård och György Ligeti skapade Schokking scener där musiker och sångare agerade i en komplex video- och ljusdesign. Det var ett utmärkt exempel på teaterkonst där musik, scenbild och handling förtätar och förstärker varandra, utan att något av uttrycken konstnärligt underordnas de andra.

Theresa Benér
kultur@kvp.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!