Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Livet på landet var inte så stillsamt förr

Ola Wikander är författare, översättare och teologie doktor vid Lunds universitet. Han skriver regelbundet krönikor för Kvällsposten Kultur.Foto: PEO OLSSON

Ola Wikander funderar över lantstället som självvald exil.

Jag har aldrig varit någon släktforskningsmänniska — det är min hustru och min far som står för sådant. Jag har aldrig riktigt förstått vad vad jag skulle ha gemensamt med människor jag råkar dela lite DNA med, med tanke på att deras liv, deras intressen och tankar måste varit så annorlunda än mina. Men ändå: när jag står ute i en isolerad dal på Österlen, och sagde far nämner för mig, som i förbifarten, att just här bodde mina förmödrar och förfäder på 1670-talet — då måste jag erkänna att till och med jag tycker mig ana något nästan mytiskt i luften.

 

LÄS MER: Ola Wikander: Universitetets värld är inte som skolan – tack och lov 

 

De levde helt annorlunda liv än jag; trots att jag själv vuxit upp i ett akademikerhem och älskar Staden som fenomen behöver man inte gå särskilt många generationer tillbaka för att finna släktled efter släktled av bönder. När man tittar på den östskånska delen av min förfäderssamling är det mest belästa man hittar ett par klockare (i och för sig en viktig position). Men nu när jag kommer ut till denna isolerade dal, där jag och min hustru brukar bo en vecka lite nu och då när vi vill gå i inre exil, är det som något annat. Jag åker dit för att skriva, både vetenskap och annat, och för att isolera mig från det dagliga livets spring. Där ute, i den gröna och skogiga dälden som förnekar alla tankar på Skåne som stereotypt platt, ger jag i någon mån efter för den tysta röst i mig som då och då idealiserat klosterliv. Vi rår oss själva, har inte kontakt med någon. Vi går i exil.

Men: det är en exil som är självvald. Till skillnad från hur det var för förmödrarna och förfäderna är isoleringen något vi kan välja att njuta i den mån vi vill. Och när man tittar ut över den folktomma dalen och tänker på hur oförändrat allt ändå är kan man glömma att bylivet under tiden före Skiftet på slutet av 1700- och början av 1800-talet antagligen var mycket livligare — innan gårdarna flyttades ut på åkermarkerna för att öka effektiviteten. 

 

LÄS MER: Ola Wikander: Lund är som Oxford – fast med humor

 

Ändå kan jag, en gammal fantastikvän, inte låta bli att tänka: dessa gräsklädda dalgångar, betande kor och vajande träd skapar än idag en liten glipa bort till en föreställd, evig och magisk tidsålder — det susande gräsets värld, bortom moderniteten, som man idag återskapar i alltifrån litteratur till tv-spel (se bara på “Legend of Zelda — The Breath of the Wild”, Nintendos nyutkomna mastodontspel, där en stor del av glädjen helt enkelt består av att gå omkring i den enorma spelvärlden och se på den fantastiska virtuella naturen, en nästan öververklig konstupplevelse bara det).

Och visst ja: en av de saker jag och min kära hustru alltid gör i huset där i dalen är att spela tv-spel (noga medtaget från staden tillsammans med all litteraturen). Inte heller det stämmer särskilt väl med våra 1670-talsföregångare — eller med klosterliv. En inre exil ser ganska annorlunda ut idag.

 

Ola Wikander är författare, översättare och teologie doktor vid Lunds universitet. Han skriver regelbundet krönikor för Kvällsposten Kultur.