Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Livet är en fest, sa Paula Modersohn-B

30, PÅ SIN SJÄTTE BRÖLLOPSDAG. "Dies malte ich mit 30 Jahren an meinem 6. Hochzeitstage P.B." - så skriver Paula Modersohn-Becker på denna målning, en av hundratals självporträtt: "Alla dessa självporträtt och bilder av flickor på gränsen till kvinna utan insmickrande behagfulla leenden. De bara står där och tittar rakt in i betraktarens ögon. Vi möter dem öga mot öga." . Foto: LOUISIANA

I sitt korta liv sålde hon bara tre målningar, i dag är hon av de stora tyskarna. Aldrig sedd i Norden visar Louisiana nu Paula Modersohn-Becker just så suverän som hon är.

Kulturredaktionen lät två medarbetare konfrontera hennes universum.

Stränge Conny C-A Malmqvist sammanfattar: "Den måste ses."

Friedrich Nietzsche dog år 1900, samma år som 24-åriga Paula Modersohn-Becker anlände till Paris, ensam. Hon tog tåget på nyårsafton 1899 och steg av i Paris på seklets första dag. Hon skulle bli stor konstnär. I Paris fanns konstens frontlinje. Staden var en smältdegel för de senaste -ismerna.

Men Modersohn-Beckers liv skulle sluta lika tragiskt som den store tyske filosofen som hon beundrade. Hon dog av en blodpropp endast 31 år gammal, 18 dagar efter att hon fött sitt första barn. Hon sålde bara tre målningar under sin korta karriär, fick dessutom dålig kritik de få gånger hon ställde ut. Hennes målningar var ju så fula.

Nu betraktas hon som en av Tysklands största målare.

Hon blev, likt Nietzsche, stor först efter sin död. Man kan se att Nietzsche går igen i hennes måleri. Hon säger ett stort nietzscheanskt JA! till livet. Ett stort bejakande JA! Hon hade sina aningar. I sin dagbok skrev hon: " Jag vet, jag kommer inte att leva särskilt länge. Men är det trist? Är en fest bättre för att den är lång? Och mitt liv är en fest, en kort intensiv fest."

Modersohn-Becker värjer inte för det ofullkomliga.

Livet i alla dess skepnader bejakar hon. Alla dessa självporträtt och bilder av flickor på gränsen till kvinna utan insmickrande behagfulla leenden. De bara står där och tittar rakt in i betraktarens ögon. Vi möter dem öga mot öga. Vi behöver inte se ner på dem.

Och all denna bruna jord som hon målade. Hon hade den omkring sig i byn Worpswede i Nordtyskland där hon bodde i ett konstnärskollektiv. I målningen "Flicka i björkskog med katt" växer liksom flickans ben upp ur jorden. Och bondkvinnorna med sina slitna ansikten, hängande bröst och magar, skildrar hon med kraftfull inlevelse. Huden så slapp och oskön. Kvinna efter kvinna.

Färgskalan är dämpad: brunt, svart, beige. Jämför med en annan kvinnlig pionjär; impressionisten Berthe Morisot (1841-95) som skapade ljusskimrande målningar av den lilla borgerliga världen. Modersohn-Becker däremot sökte det som var oförställt och äkta. Och hon målade nästan uteslutande kvinnor. Hennes vän Rainer Maria Rilke, poeten, är ett av undantagen. Kanske var det kontakten med honom som slutligen gjorde henne känd. När Rilke fick höra om hennes död skrev han i ett hotellrum i Paris sitt gripande "Requiem für eine Freundin", tillägnat henne.

Varför alla dessa självporträtt, kan man undra? De hänger i långa rader. Med en stor spännvidd.

Som den kvinnliga outsider hon var, ville hon få syn på sig själv och sin konst, sitt personliga uttryck och den tid hon levde i.

Det sätt hon målar sig själv på ger svaret på frågorna. De många självporträtten är ett sätt att definiera sig på, som person och som konstnär. Konstnären uttrycker sig själv. Det är i grunden en expressionistisk praktik. Hennes "Självporträtt, stående naken" i helfigur från sommaren 1906 är så vitt man vet det första i sitt slag. Hon var en feministisk pionjär även om hon inte bekände sig till den. På 1960- och 70-talen började kvinnliga konstnärer avbilda sig själv nakna, som ett könspolitiskt statement. De ville göra upp med den manliga blickens sexualiserande försköning av kvinnan, den som löpt genom nästan hela konsthistorien.

Att nazisterna betraktade hennes konst som "Entartete Kunst" vittnar om deras okunnighet. För i Modersohn-Beckers konst finns en vitalistisk kraft som borde tilltalat nazisterna och som också finns hos Nietzsche.

Men nassarna vurmade för en idealiserande, heroisk realism som paradoxalt nog var kraftlös, som saknade liv och vitalitet.

Utställningen på Louisiana är suveränt bra. Detta är den första stora presentationen av Paula Modersohn-Becker i Norden. Den måste ses.

CONNY S–A MALMQVIST

FAKTA

KONST

PAULA MODERSOHN-BECKER

Louisiana, Humlebæk till 6/4