I fjol inledde man en pjässvit inspirerad av de fyra årstiderna. Först ut var "Prima Vera", ett fint litet vårstycke om en flickas själsliga växtverk. Under sommaren satte man upp "Badet" som utomhusteater, nu dags för vintern. Den snö som premiärdagen saknas utanför teaterportarna får vi istället rikligt av i den stumfilmsinspirerade "Vinterns hemlighet", framförd av samma trio som tidigare: Ed Damron, Kajsa Englund och Vidisha Mallik.
Men varifrån kommer vintern, egentligen? Vem är Snödrottningen? Och varför är hon så sträng mot sin dotter prinsessan?
Rutinerad
I My Areskougs regi utspelar sig det spännande och komiska väderleksdramat bland Anna Sjölins flyttbara skärmar med vintermotiv. På den lilla spelplatsen hänger den följsamma dekoren med i sagans mjuka scenskiften. Och liksom i stumfilmen är musiken en integrerad del, här i Hugh Chandlers målande tonfigurer.
Medan isvindarna sveper bort de sista röda höstlöven håller den mäktiga och trollkunniga Snödrottningen (Mallik), tillika vinterns skapare, sin dotter (Englund) instängd under isen, där denna tvingas plugga trolleriläxor medan de andra barnen rasar fritt i snön ovan mark. Naturligtvis vill prinsessan hellre vara med och leka, lyckas också smita ut till det lockande vinterlandskapet, varpå en själslig dragkamp mellan den drakoniska moderns och hennes egen vilja skapar konflikter - och en möjlig försoning.
Den gestaltande scentrion är rutinerad utan att luta sig tillbaka på just rutin. Det illustrativa kroppsspråket har en rik palett av uttryck, och växlar smidigt mellan åskådlig mimik, koreografiska moment och ren slapstick. I leken försvinner ju en del av livets svårigheter, och utan att man vet ordet av dyker de där löven upp igen, men nu som pånyttfödda och gröna.
