Låt författarelden fortsätta att brinna

FAKTA

Fridhems folkhögskola, Svalöv

"Vi skulle haft ett hav här"

Albins folkhögskola, Landskrona

"Passepartout och halabaloo"

Skurups Folkhögskola

"Byvägen fram"

skrivarlinjer

Det måste finnas en eld som brinner och fortsätter brinna, om man vill vara författare. Det handlar om att vilja, om att orka.

Jag gick på skrivarlinjer i mitten av 90-talet, ett år på Fridhem i Svalöv och två år i Skurup. Några från varje klass har blivit mer eller mindre etablerade författare, men de flesta av mina forna klasskamrater gör annat än att skriva böcker.

ANTOLOGIER, ANTOLOGIER. Vilka lågor ska växa sig starka och brinna? Jonas Bergh undrar, liksom Arcimboldos Jag lärde mej mycket under mina år på skrivarlinjerna, läsa andra, läsa mej själv. Jag fick tid och hjälp att prova mej fram, utvecklas och hitta något som blev min ryggrad, min stil, mitt språk. Och all stimulans, lyckan över att umgås med likasinnade.

Ibland undrar jag varför vissa av mina klasskamrater inte fortsatte, de som var så bra, så begåvade. Jag tror inte att de bara gav upp. Jag tror att de hade andra viktigare saker att göra i livet, andra lågor som brann.

Nu läser jag tre antologier, 700 sidor. Det är svårt, antagligen omöjligt, att veta vilka som har elden som ska fortsätta brinna, som har viljan, som ska orka.

Jag läser 52 författare. Alla är givetvis inte jättebra, men det mesta är förbluffande välskrivet.

"Vi skulle haft ett hav här" är Fridhems antologi. Jag tycker om Anna Nilssons dikt "Bröder", hon skriver fint om barndom. Enkelt och varmt, som att hon målar en tavla med lätta men exakta penseldrag:

Sommarställets dofter / barr, kottar, mossa / saft och grillat kött

Tove Stenius har skrivit "Honung". Det är en historia om ett du, en kvinna, en utekväll, inget ovanligt, men Stenius skriver medryckande med twist och det är utsagt som borde vara utsagt, bra dialog och en lakonisk humor.

I Henrik Granlids prosatexter, "Godnattsaga" och "Leopard", finns en poetisk ton, en personlig stil. Det är drömskt. Det finns en utsatthet och ett vemod som tilltalar.

"Passepartout och Halabaloo" är antologin från Albins folkhögskola i Landskrona. Texterna är längre och i någon mån säkrare.

Jenny Linses utdrag ur "Där nere" fungerar i all sin vanlighet. Kvinna och man på semester, något i förhållandet stämmer kanske, något annat inte. Det är egentligen inget särskilt med historien, mer än att den flyter så genomarbetat bra, och att det finns ett hot, något obehagligt som ger nerv. Det är skickligt gjort med känsla.

Ludvig Boman berättar lätt och ledigt i korta stycken historien om Jonas som blir inlagd på sjukhus efter en olycka, bara för observation, väl? Det finns en dov spänning under den luftiga ytan, en skugga, en krypande ångest.

Emma Wiggefors har flyt, utdraget ur "Lisen brister"är inledningen på något jag vill ha mer av, bra dialog och bra beskrivningar om ett barn i utanförskap i hem-, skol-, och sjömiljö, den underliggande oron. Wiggefors driver skickligt fram mot det som måste hända, som händer, spännande.

Och Emmelina Nilsson, hennes utdrag ur "En enda rörelse" är bra, ett osäkert bungyjump, ett spökhus, jag faller, jag stapplar, falluckor överallt, jag får aldrig vara säker. Men jag känner mej ändå väldigt hemmastadd i Emmelina Nilssons diktvärld: vi minns de gånger vi inte föll / när vi trasades, men rakryggade.

"Byvägen fram" är Skurups antologi. Anna Axfors "Schlager: Det räcker med att vindarna vänder" - en sångtext eller en dikt - kan kanske läsas som något skojigt. Kan kanske läsas som klyschor staplade på varandra. Jag läser som allvar, en sårig vacker text om olycklig kärlek, och världen: Men det brinner fortfarande på ön Tasmanien.

Lars Wirtén berättar i novellen "Morgondopp" om cyklisten som kommer på kort oväntat besök i landsbygdshemmet, förlust och substitut, en lätt humoristisk touch, en sorgsen och lätt sensuell ton, vardagligheten fint beskriven.

Maja Tinnerwall har skrivit "Betongryggar och vingpennor". Det är en lågmält bubblande historia med ett stråk av järngrått, det är mycket vackert, poetisk prosa där måsar, himlen, Stockholm och Strömmen skildrar desperationen och längtan till ett friare hav.

Så kommer jag till Gustav Haggren. Hans "Freja" är en tät vacker historia om drömmar och saknad, karg öken, så känns hans text, men blodfull och originell och ren. "Freja" handlar om en satellit, om en rymdforskare, om kärlek och hopp, det är mycket fascinerande.

Gustav Haggren lyckas med det som är så viktigt: han får mej att lyssna noga på vartenda ord, känna att just så här måste denna historia berättas, klar och mystisk.

Så har jag läst 700 sidor. Jag har läst mycket bra som tyvärr inte får plats att nämnas här. Jag har sett lågor fladdra, några kommer att slockna. Det ska bli spännande att se vilka som fortsätter brinna.

 

Jonas Bergh