Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kollektivt lyckorus

. "Wrestlingen är som ett allkonstverk som kräver publikens­ ­engagemang och deltagande", skriver­ ­Charlotte Wiberg som besökte senaste­ ­wrestlingkvällen (lördag 6 oktober) på ­Tangopalatset i Malmö. Foto: Ulf Ryd

En gång varannan månad blir Tangopalatset i Malmö en wrestlinghall.
Charlotte Wiberg ser en kultur som bygger på samförstånd.

USA har The Undertaker, mannen som i en brinnande kista återuppstått från de döda. Malmö har den alkoholiserade clownen Eddie Vega.

Långt från de amerikanska jättearenorna uppträder han, numera med sin partner Le Mime, i ett lite mer subkulturellt sammanhang då Tango­palatset vid Möllan en gång varannan månad förvandlas till Wrestlingpalatset.

 

Där träder Kristian von Svensson, konferencier i hög varietéhatt, in i ringen till tonerna av Europes The Final Countdown. När sedan clownen och mimaren ska slåss mot finska TexMex Express utbryter till att börja med total förvirring då den ene av de båda finnarna drabbas av panik på grund av sin clownskräck.

Le Mime. I ett subkulturellt sammanhang.Foto: Foto: Ulf RydHär hotade lördagskvällen att totalt förstöras för mig och mitt sällskap på läktaren. Bredvid oss stod nämligen en grupp välbeställda berusade medelålders män som utnyttjade tillfället för att ge utlopp för egna frustrationer. Deras upphetsning när de skrek efter våld visste inga gränser. De skrek alldeles för högt. När våldet väl kommit i gång och kropparna började smälla mot mattan skrek en av dem att det borde vara hans förra fru och hennes advokat som fick på käften. "Ja, så ska man behandla den jävla miljöpartisten!" vrålade en annan. För de här männen var Wrestlingpalatset deras eget vardagsrum och de var huvudpersonerna. De underordnade sig inte den kollektiva illusionen. De hade ingenting där att göra. Vi flydde ned till själva salen och den vanliga glatt entusiastiska stämning som brukar råda.

 

Den totala kollektiva glädjen är nämligen vanligtvis det mest påfallande vid ett besök på Wrestlingpalatset. Malmöpubliken lär vara snällare än publiken på andra svenska orter. Vi "får det väl med sillmjölken", menade göteborgswrestlaren Conny Mejsel från Hisingen som jag talade med efter showen. Men så hade han också fått stryk i ringen av en malmöit, Den Gode DoppelGangstern (ena hälften av ett tvillingpar där den andra hälften är Den Onde DoppelGangstern). Och hur som helst är jag för min del i alla fall glad att det finns ett sammanhang där kombinationen Malmö och våld är så positiv.

 

Wrestlingen är som ett allkonstverk som kräver publikens engagemang och deltagande. Allt från musikval till mellansnack, själva matcherna och de uppträdandes namn, klädsel och beteende skulle falla platt om det inte fanns ett samförstånd med publiken och en vid, gemensam kulturell referensram som säger att clowner är otäcka, mimare onda, amerikaner vräkiga och så vidare.

Av oss i publiken krävs en primitiv uppskattning av att se våld om än i trygga former. Men också en förmåga att uppskatta akrobatiken, humorn och skådespelet som lika mycket handlar om att spela ut förnedring, rädsla, fåfänga och andra pinsamma mänskliga svagheter som överdriven råstyrka och kampen mellan ont och gott.

 

Framför allt krävs kanske en beredskap att en gång varannan månad godta Svensk Wrestling Syds motto: "Wrestling är på riktigt, livet är på låtsas." Och försöka lämna sina eventuella problem med ex-fruar, advokater och miljöpartister utanför.

Nästa wrestlinggala på Tango­palatset är den 1 december.

 

Charlotte Wiberg

kultur@kvp.se