Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Känns det rätt att hetsa mot katoliker?

Påve Johannes XXIII kallades "den gode påven".

Påvevalet gav ny luft åt gammal unken antikatolicism. Fördomar och mobbning grasserar, mot barn och vuxna. Katoliker utmålas som påveslavar, som hot mot - demokratin!

Anna Ekström påminner om paralleller till nazitiden, och om liberala lågvattenmärken.

I samband med den förre påvens avgång och valet av den nye har antikatolicismen än en gång dykt upp i svenska medier. Den är lika gammal som kyrkan själv, men som naziideologen Alfred Rosenberg korrekt påpekade i sin bok "Der Mythus des 20. Jahrhunderts" blev renässansen startskottet för en mera omfattande kamp. Enligt honom var katolicismen vid sidan av judenheten "det andra främmande systemet som måste besegras andligt och intellektuellt". Att nazismens krig mot katolikerna även bedrevs med våld, och skulle ha utvidgats om regimen fått flera än 12 år på sig, framgår av "The Persecution of the Catholic Church in the Third Reich", en dokumentsamling som läckte ut ur Tyskland 1941.

Ultranationalismen ser, med rätta, ett hot i kyrkans essentiella gränslöshet.

Men antikatolicismen håller sig inte inom en enda ideologi. I vår del av världen återfinns den över hela spektrat, även bland liberaler. Faktum är att de hårdaste verbala angreppen ofta kommer från liberalt håll, vilket inte är något nytt. I boken "The War against Catholicism" (University of Michigan Press) drar Michael B Gross slutsatsen att tyska liberalers stöd till antikatolsk lagstiftning under den så kallade kulturkampen mot slutet av 1800-talet inte kan förklaras som en liten minoritets snedsteg.

Sydsvenskans huvudledare (15/3) är ett typexempel på liberal antikatolicism anpassad efter vår tid. Katolikerna beskrivs som en främmande och oerhört mäktig diktaturs undersåtar - femtekolonnare, alltså. De allra flesta - nästan 1,2 miljarder! - påstås dela påvens värderingar och lyda honom slaviskt. Därför framstår de som ett hot mot några av mänsklighetens största tillgångar, bland andra demokratin.


Anders Piltz och Sverker Oredsson replikerade (SDS 21/3) och fick ordet "kränkt" kastat på sig av redaktör Heidi Avellan. "De kränkta" är ett viktigt signaluttryck i vår tids offentliga samtal. För några år sedan kom det att syfta på islamister som utövar förtryck med hjälp av politiskt våld. "Kränktheten" förminskade hotet mot demokratin och förmedlade att islamisterna - och muslimerna - är en underlägsen sorts människor. "De saknar vår förmåga till självbehärskning. Därför ligger ansvaret på oss", tänktes det. Numera syftar "de kränkta" även på allsköns minoritetspersoner som vågar höja rösten mot anstiftan till förtryck. Men uttryckets funktion har inte ändrats. "De kränkta" är ett verktyg för omyndigförklarande och assimilation eller uteslutning.

I likhet med 1800-talets intoleranta liberala falang betraktar Sydsvenskan katolikerna som oupplysta och fåraktigt lydiga - omyndiga, alltså. Redaktionens lösning på det katolska problemet är att bekämpa "heliga texter" och "heliga män". Utan dem, hoppas man väl, kvicknar katolikerna till och ser ljuset, det vill säga slutar att vara katoliker. Tankarna bakom orden påminner om Marx svar på Bruno Bauers judefråga från 1844, i det att man bara erkänner ett enda samhälle inom statens gränser: det ickereligiösa. Kyrkan, däremot, erkänner och vill föra dialog med en mångfald av kommuniteter. En katolik är fri att vara liberal, socialdemokratisk, svensk, afrikan, med mera - samtidigt.

Tidningens rädsla för det katolska hotet mot demokratin utgår ifrån en motsägelsefull definition: "demokrati" innebär majoritetsbeslut i kombination med vissa åsikter eller värderingar. Man vill inte erkänna motsättningen ens när den blir uppenbar, vilket den blev i samband med det schweiziska minaretförbudet. I en huvudledare (SDS 30/11 2009) påstod redaktionen att ett högerextremt parti tvingat fram omröstningen. Därmed undveks utsagan att folket röstat fel. Men valet var lika fritt som vanligt. Det var åsikten som ansågs felaktig - för att den var fientlig mot en religion!

Andra liberala bortförklaringar av misshagliga majoritetsbeslut har blivit aktuella efter Muslimska brödraskapets valsegrar. Egyptier med flera var inte mogna för demokrati, har det sagts. En mindre dogmtrogen liberal kan se att majoriteten ibland har mera fel än en icke folkvald person. Jämför till exempel Ungerns parlament med påve Johannes XXIII, som under kriget hade delat ut falska dopbevis till judar.


I liberalismens konflikt mellan majoritetens röster och etiken brukar den senare segra. Etiken är då den tyngsta komponenten i det liberala demokratibegreppet.

På detta tema, närmare bestämt skillnaden mellan lag och rätt, höll den förre påven ett intressant föredrag i den tyska riksdagen. Med hänvisning till erfarenheterna från naziregimen, som ju fick en stor portion av rösterna, uppmanade han till olydnad och självständig kommunikation med samvetet.

Om samvetet är grunden för etiken, och etiken är grunden för demokratin, utgör en utbredd samvetsdövhet ett hot mot demokratin. Man bör då, även som liberal, fråga sig vad som är samvetsenligt: känns det verkligen rätt att hetsa mot katoliker när orden uppenbarligen omsätts i handling?


Anna Ekström

kultur@kvp.s