Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ingen plakatviftare

Stanna upp. Jonas Bergh läser ur sina nya böcker inför publik i Malmö - historieberättare, men utan färdiga lösningar. Foto: Ronny Johannesson

Landskronas röst i världen kommer med två nya böcker - Eva Sternäng ser Jonas Bergh på scenen, och hör det berghska.

Jonas Berghs röst är dov, nästan mullrande, och långsam när han läser ur sin senaste bok Sju månader. Litterära träffpunkten Poeten på Hörnet i Malmö är fullsatt.

Att 43-åringen vid mikrofonen på scenen beskriver sig själv som lika blyg och ranglig som han var i tonåren, är svårbegripligt.

Vetskapen om att alla som är här har kommit för att lyssna på just honom stärker, säger Bergh.

Fast den mullrande rösten är inte typisk för hans uppläsningar, platsen avgör och han jämför med en jazzkväll, en typ av hönan-ägget-grej. Långsamheten däremot återkommer, för då har han tid att tänka på den rätta betydelsen, menar han.

Det faktum att det blivit elva böcker nu finns också med i bilden. Visserligen ingen bok som gjort honom världsberömd eller ens översatt till andra språk. Men Landskrona, där han är uppvuxen, intresserar sig för honom, i dagarna var han inbjuden till en samling som förbereder stans 600-årsjubileum nästa år. Och recensenterna är inte heller avvisande.

 

Jonas Bergh har ett språk som attraherar både tunga, öra och fantasi. Skulle inte förvåna om Jonas Bergh – likt Marivaux eller Ranelid – en dag får sitt eget signum genom det berghska: staccaton, stympade meningar, betonande upprepningar, tilltufsade ord med tydlig innebörd, oväntade referenser.

Han vill få läsaren att stanna upp, tänka till, söka förstå, förklarar han och betonar samtidigt flytet.

Jonas Berghs arbete vid tangentbordet går mer ut på att forma språket än att skapa en handling, den röda tråd som ändock är invävd har en djup mening men saknar början och slut.

Han har en historia att berätta men ingen lösning, säger han.

 

Kanske skulle någon beskriva Jonas Bergh som udda författare, själv tyr han sig till den socialrealistiska berättartraditionen, Ivar Lo, Dan Andersson, Moa Martinson. Han skriver om sådant han själv känner till, skildrar och synliggör orättvisor, utan att vifta med plakat. Kanske kan han vara delaktig i gnistan som tänder en slags revolution – utan våld, det är viktigt för den djupt övertygade pacifisten Bergh. För många människor har det jobbigt i dagens verklighet, ett tillstånd som är svårt att förklara och försvara för våra barn. Han tänker mycket på det och det står präntat i hans böcker.

Inget snack om den saken.

 

Eva Sternäng

kultur@kvp.se