Blåmålad. Lakmé - Svetlana Moskalenko och Nilakantha - Taras Shtonda. Foto: Mats BäckerBlåmålad. Lakmé - Svetlana Moskalenko och Nilakantha - Taras Shtonda. Foto: Mats Bäcker
Blåmålad. Lakmé - Svetlana Moskalenko och Nilakantha - Taras Shtonda. Foto: Mats Bäcker
Lakmé - Svetlana Moskalenko och Gérald - Leonardo Ferrando. Foto: Mats Bäcker.Lakmé - Svetlana Moskalenko och Gérald - Leonardo Ferrando. Foto: Mats Bäcker.
Lakmé - Svetlana Moskalenko och Gérald - Leonardo Ferrando. Foto: Mats Bäcker.

Indierna är främmande som rymdvarelser

Publicerad

Kvinnodöd och kolonialism ingår i den romantiska operan "Lakmé".

Charlotte Wiberg ser en problematisk uppsättning – som klingar vackert.

Malmöoperans uppsättning av Léo Delibes romantiska opera "Lakmé" från 1883 börjar i en sweatshop-liknande miljö där indier arbetar med att tillverka blå pappersblommor. Under betongen skymtar ett gyllene tempel. Ljussättning och videoprojektioner används för att förändra scenrummet från prosaisk verklighet till lyrisk dröm eller mardröm. Berättelsen är tusen i en: dömd kärlek över skrankor med ett kvinnligt offer som resultat. Kärleken uppstår mellan den indiska Lakmé och den brittiska kolonialherren Gérard, men den kan inte accepteras.  

Blåmålade indier

Blå är den färg som representerar det indiska, inhemska perspektivet – eller utifrån brittisk horisont det främmande. Beige, vitt och laxrosa (eller kanske snarare grisskärt) är kolonialmaktens färger. Bleka, tama, lite löjliga som när guvernanten drabbas av ett sammanbrott på en livlig marknad – men också faktiskt blir bestulen och bedragen. Att indierna i akt två och tre är blåmålade över hela kroppen medan européerna från en europeisk horisont ser ”naturliga” ut är visuellt slående men får icke-européerna att te sig lika främmande som rymdvarelser. I ett Indien där uppror råder mot kolonialherrarna är det dock inte på engelsmännens sida som sympatierna ligger.

Pinsamt nog försöker Malmö opera gardera sig mot den förväntade och oundvikliga kritiken genom en text i programhäftet som inleds hånfullt: ”…kvinnooffer i ’exotisk’ miljö blir ’postkoloniala’ analytikers julafton”. Det påpekas just att det är på den döda kvinnans sida publiken befinner sig. Hon är ju ”stark” och ”modig” gudbevars. 

Ytlig förståelse

En så ytlig förståelse av ett kritiskt förhållningssätt till den stora kvinnodöden på operan (och inte bara där – tänk på "Fröken Julie" till exempel) är direkt skandalös. Problematiken handlar ju snarare om att en god kvinna understundom är en död kvinna – och ju godare hon är i livet, desto mer bitterljuvt tragisk är hennes oundvikliga död. 

Vad som ändå får mig att gå belåten hem efter föreställningen beror på någonting centralt: musiken. Jag trodde att jag hade fått nog av blomsterduetten i första akten efter åratal av konståkningstittande på tv, men den är verkligen andlöst vacker här. 

Dirigenten Phillippe Auguin gör den med lite tempo och beslutsamhet, vilket fungerar mycket bra. Sopranen Svetlana Moskalenko som sjöng huvudrollen premiärkvällen är alldeles superb, även i koloratursången. Basen Taras Shtonda som hennes fader ska också nämnas, liksom duettpartnern mezzosopranen Matilda Paulsson. Rollen som Gérald, mannen som uppvaktar Lakmé, görs av tenoren Leonardo Ferrando, och där hade jag kanske önskat att de stora gesterna och mimiken tonats ner något. 

Jag vet att det är för mycket att kräva stort skådespeleri på operan, men ibland vill man ändå rekommendera några lektioner i method acting. 

 

Opera

LAKMÉ

Av Léo Delibes

Libretto Edmond Gondinet,

Philippe Gille

Regi Nicola Raab

Dirigent Philippe Auguin

Malmö operakör och Malmö operaorkester

Speltid 2.5 t.

    Charlotte Wiberg är kritiker på Expressens kultursida.

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Malmöoperan framstår som totalt verklighetsfrånvänd 

Relaterade ämnen
Charlotte Wiberg
Charlotte Wiberg

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag