Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Indierna är främmande som rymdvarelser

Blåmålad. Lakmé - Svetlana Moskalenko och Nilakantha - Taras Shtonda. Foto: Mats Bäcker
Lakmé - Svetlana Moskalenko och Gérald - Leonardo Ferrando. Foto: Mats Bäcker.

Kvinnodöd och kolonialism ingår i den romantiska operan "Lakmé".

Charlotte Wiberg ser en problematisk uppsättning – som klingar vackert.

OPERA | RECENSION. Malmöoperans uppsättning av Léo Delibes romantiska opera "Lakmé" från 1883 börjar i en sweatshop-liknande miljö där indier arbetar med att tillverka blå pappersblommor. Under betongen skymtar ett gyllene tempel. Ljussättning och videoprojektioner används för att förändra scenrummet från prosaisk verklighet till lyrisk dröm eller mardröm. Berättelsen är tusen i en: dömd kärlek över skrankor med ett kvinnligt offer som resultat. Kärleken uppstår mellan den indiska Lakmé och den brittiska kolonialherren Gérard, men den kan inte accepteras.  

Blåmålade indier

Blå är den färg som representerar det indiska, inhemska perspektivet – eller utifrån brittisk horisont det främmande. Beige, vitt och laxrosa (eller kanske snarare grisskärt) är kolonialmaktens färger. Bleka, tama, lite löjliga som när guvernanten drabbas av ett sammanbrott på en livlig marknad – men också faktiskt blir bestulen och bedragen. Att indierna i akt två och tre är blåmålade över hela kroppen medan européerna från en europeisk horisont ser ”naturliga” ut är visuellt slående men får icke-européerna att te sig lika främmande som rymdvarelser. I ett Indien där uppror råder mot kolonialherrarna är det dock inte på engelsmännens sida som sympatierna ligger.

Pinsamt nog försöker Malmö opera gardera sig mot den förväntade och oundvikliga kritiken genom en text i programhäftet som inleds hånfullt: ”…kvinnooffer i ’exotisk’ miljö blir ’postkoloniala’ analytikers julafton”. Det påpekas just att det är på den döda kvinnans sida publiken befinner sig. Hon är ju ”stark” och ”modig” gudbevars. 

Ytlig förståelse

En så ytlig förståelse av ett kritiskt förhållningssätt till den stora kvinnodöden på operan (och inte bara där – tänk på "Fröken Julie" till exempel) är direkt skandalös. Problematiken handlar ju snarare om att en god kvinna understundom är en död kvinna – och ju godare hon är i livet, desto mer bitterljuvt tragisk är hennes oundvikliga död. 

Vad som ändå får mig att gå belåten hem efter föreställningen beror på någonting centralt: musiken. Jag trodde att jag hade fått nog av blomsterduetten i första akten efter åratal av konståkningstittande på tv, men den är verkligen andlöst vacker här. 

Dirigenten Phillippe Auguin gör den med lite tempo och beslutsamhet, vilket fungerar mycket bra. Sopranen Svetlana Moskalenko som sjöng huvudrollen premiärkvällen är alldeles superb, även i koloratursången. Basen Taras Shtonda som hennes fader ska också nämnas, liksom duettpartnern mezzosopranen Matilda Paulsson. Rollen som Gérald, mannen som uppvaktar Lakmé, görs av tenoren Leonardo Ferrando, och där hade jag kanske önskat att de stora gesterna och mimiken tonats ner något. 

Jag vet att det är för mycket att kräva stort skådespeleri på operan, men ibland vill man ändå rekommendera några lektioner i method acting. 

 

Opera

LAKMÉ

Av Léo Delibes

Libretto Edmond Gondinet,

Philippe Gille

Regi Nicola Raab

Dirigent Philippe Auguin

Malmö operakör och Malmö operaorkester

Speltid 2.5 t.

    Charlotte Wiberg är kritiker på Expressens kultursida.

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Malmöoperan framstår som totalt verklighetsfrånvänd 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!