Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Idealister som Don Quixote betraktas ofta som galningar

Jonas Oscarsson som Don Quixote i Skillinge Teaters tolkning av denna klassiska bok - Don Quixote 201.8 Foto: Ilkka Häikiö

Don Quixote har tagit på sig nya uppgifter i skånska Skillinge.

Tor Billgren ser mannen från La Mancha kämpa mot världens orättvisor.

TEATER | RECENSION. Don Quixote är tillbaka. Ädlingen från La Mancha, som i Miguel de Cervantes mästerverk från 1605 förlorar förståndet av alltför inlevelsefull läsning av riddarromaner, och iförd en bucklig rustning beger sig ut på vägarna för att utföra hjältedåd. Allt för att hedra sitt hjärtas dam, den sköna Dulcinea av Toboso.

Det är en berättelse om att följa sin övertygelse, ”no matter how hopeless, no matter how far”, som texten lyder i ”The impossible dream” ur musikalen ”Man of La Mancha” från 1965.

Världens orättvisor

I Nils Peder Holms tappning i skånska Skillinge är det inte litteraturen som får Don Quixote att ta steget att bli riddare, utan ilskan över världens orättvisor. Han utser oss, publiken, till sin Dulcinea. Det är för Folket han för sin osjälviska kamp. Han räddar en dräng från en tyrannisk jordägare, befriar galärslavar och drar sin lans för väna jungfrur.

Jonas Oscarsson gör en drumlig men sympatisk Don Quixote, Boel Marie Larsson en bondskt praktisk och klarsynt Sancho Panza. David Weiss brinnande blick ger liv åt den cyniske hertigen som driver med Don Quixote och hans vilja att göra gott till den grad att han ger upp sin mission.

Boel Marie Larsson som Sancho Pancha tillsammans med Matilda Dahl och David Weiss. Foto: Ilkka Häikiö

Och det är detta som föreställningen vill sätta sitt kritiska finger på: Att idealister ofta betraktas som galningar. Samtidigt betonas att det kan vara komplicerat att hjälpa. De flesta av Don Quixotes hjältedåd slutar ju i fiasko. På samma sätt som romanens Dulcinea är ett fantasifoster, är Folket en fiktiv och abstrakt konstruktion som i värsta fall bara fungerar som en projektionsyta för altruistens bekräftelsebehov. Det är inte fel att försöka hjälpa, men man kan inte utgå från att det som känns bäst för en själv, också är bäst för alla andra.

Oförmågan att diskutera

Handlingen bryts upp av några scener från nutiden. Hetsiga fikarumsdiskussioner som lätt hade kunnat kantra i plakatteater. Men jag uppfattar inte de här avsnitten som predikningar, utan snarare som iscensättningar av oförmågan att föra sansade diskussioner.

 

LÄS MER – Sara Berg: Det går helt enkelt inte att fantisera ihop det här

 

Danssekvenserna, där ensemblen gestaltar den viljelösa massan som inte förmår sig att ta ställning, lyfter helheten flera snäpp. Det känns välbehövligt i denna ordtäta föreställning att då och då låta ett mindre explicit berättande ta överhanden.

Scenrummet är effektivt avskalat och fungerar utmärkt med Karin Lindahl Oscarssons genialt enkla kostymer, som kretsar kring olika typer av kragar och manschetter. Och som vanligt på Skillinge teater blir vi ständigt påminda om själva platsens unika egenskaper. Otaliga sagor slutar med att hjälten försvinner mot solnedgången efter förrättat värv, men här behöver skådespelarna bara öppna sidodörrarna för att kunna marschera ut i skymningsljuset.

 

Teater

Don Quixote 201.8

Regi och manus Nils Peder Holm 

Koreografi Lidia Wos 

Scenografi Marta Cicionesi 

Kostym Karin Lindahl Oscarsson 

Ljusdesign och video Ilkka Häikiö 

Ljuddesign och video Jonas Åkesson 

Dramaturgi, sånger och produktion Karin Johansson-Mex 

Skillinge teater hela sommaren

Speltid 2.5 t.

Tor Billgren är frilansskribent.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!