Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I själva verket

Alexander Gutke. Foto: Lasse Svensson
Carl Henrik Svenstedt summerar en konstfilmsvisning och berömmer framför allt en Skånekonstnär.
Vad är det egentligen som gör att ett verk som vill vara konst börjar fungera och tala till betraktaren? Egentligen något lika självklart som svåråtkomligt. Nämligen att verket har en egen, autentisk, energi och att dess märkliga motor börjar arbeta. "Motorn" är märklig eftersom den hämtar sin kraft inifrån, en sann perpetuum mobile. Därför kan vi gripas av en Rembrandt eller en Bach efter hundratals år. Verket startar nämligen, som vore det första gången, när betraktarens blick når fram. "Skönheten finns i betraktarens öga" säger filosofen. Men den måste förlösas.
På Filmhuset i Stockholm visades för en tid sedan sju nya "konstfilmer" utvalda av Stiftelsen Filmform. Alltså inte filmer om konst, utan filmer som vill vara konst. Filmarna presenterades också som "konstnärer", faktiskt en innovation.
I mina ögon var två, kanske tre av dem konstverk, dvs hade en inre unik energi som förlöstes vid betraktandet. De övriga förlitade sig på utanverk, form, teknik och prat. Tilltron till utanverkets kraft är medie- generationens stora illusion.
Typexemplet den kvällen var Joanna Lombards Orbital re-enactments där ett 20-tal personer med barn släpper loss i en stuga i ett slags hedonistisk Knutby-variant. Avsikten är att nå total förlösning och komma närmare sitt eget innersta väsen.
Nu handlar det om väluppfostrade medelklassbarn som tycks bli alltmer frustrerade ju mer de klär av sig, dansar och pruttar. Kulmen kommer när en grabb lyckas krysta fram två små bajskorvar mitt i ringen. Typiskt nog fångas de upp på ett fat för att inte smutsa ner golvet. Vi är mycket mycket långt också från Woodstock.

Inre och yttre kraft finns i Hanna Ljunghs How to civilize a waterfall där en rasande furie vid randen av ett enormt och lika rasande vattenfall smädar och förbannar vattnets kraft som inte vill låta sig tämjas till en rännil när det förvandlats till turbin och "upplyser 2400 hushåll". Det är ett mäktigt och mäkta knepigt verk: Är furien moderat eller miljöpartist?
Lars Hedelins långsamt animerade panorering genom vandrande skogar, Granar och tallar, har också sin själfullhet, stillla och njutbar. Men det sant originella verket i urvalet står Malmökonstnären Alexander Gutke för. Hans film Cine-scope placerar sig någonstans i spannet mellan Diagonalsymfonin från Eggelings 20-tal och den sena Fluxus-gruppen från New Yorks 60-tal. Det använder sitt eget medium, filmen, som material. Men bara för att vränga och bända det till ett helt nytt uttryck. Redan det en mycket svår konst. En 16mm:s filmremsa utan bild, kanske en slutsladd, flimrar fram i nästan fem minuter över duken, med repor, dammkorn och ryckningar. Fluxus upptäckte att svart-vita bilder i vissa frekvenser skapade färger i betraktarens öga. På samma sätt kan streck och punkter, som här, skapa figurer. Helt enkelt eftersom hjärnan frenetiskt försöker bilda gripbara former.
Gutke lyckas därmed göra ett sant minimalistiskt "verk utan utanverk". Och bekräftar tesen om den autentiska energin, den som når ut - inifrån.

Carl Henrik Svenstedt
kultur@kvp.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!