Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Högström: helgjuten "Cabaret" för vår tid

TYDLIGA PASSNINGAR. ...men inte så att det blir plakat-störigt. Smart scenografi och en utmärkt ensemble, i "Cabaret" 2014. Foto: MARKUS GÅRDER Foto: Markus Gårder

Mot undergången på skyhöga 44:or: rumpchock med swastika, skottlossning... Konfettiregn och bensprattel på Kit Kat Club, innan allt rämnar, -33.

Henrik Högström ser en helgjuten "Cabaret" för vår tid.

Teater

"CABARET"

Av Fred Ebb, John Kander och Joe Masteroff.

Regi: Hugo Hansén

Malmö stadsteater/Hipp och Malmö Opera

Historien i "Cabaret" tillhör det kollektiva medvetandet. Har man inte sett filmen eller pjäsen förr så har man ändå ett hum om konferencieren på Kit Kat Club och hans "Willkommen, bienvenue, welcome". I det avseendet är den här uppsättningen trogen förlagorna.

Men där till exempel filmens Joel Grey är en ettrig spelevink är Lindy Larssons version något mörkare och hårdare. Han stövlar fram på skyhöga 44:or och är det rangliga fyrtorn kring vilket resten av dramat roterar, i en rosa triangel.

Larssons konferencier liknar ett Disney-väsen som befriats ur flaskan på läderklubb i Berlin. Intensiv, krävande och extremt närvarande. Inte minst när han lyfter på klänningen och blottar en hakkorsstämplad skinka.

 

Nu är det inte så provocerande som det låter, eftersom det ingår i ett nummer där det funkar. Men jag är ändå tacksam att jag sitter på sjunde raden. Om Larsson är dekadensens mästare - som dansar med apor och håller kvinnor i koppel - så är Marianne Mörk raka motsatsen. Hennes hyresvärdinna är för gammal för äventyr och säger nej till kärleken efter en kort romans med den inhyste frukthandlaren som ju är jude. Ingen dekadens alls och bara att par försiktiga danssteg.

Frukthandlaren Schultz (Hans Peter Edh) får rådet att dra, innan nazisterna tar över – men litar på förnuftet: "Jag är ju ändå född här, jag känner folksjälen."

"Cabaret" har en tydlig uppdelning i före och efter.

Från den sprudlande inledningen där ben sprattlar och konfettin flyger till den andra akten där allting går åt fanders.

 

Starka Sara Jangfeldts Sally Bowles säljer pälsen och gör sig av med barnet. Kristoffer Berglunds Cliff blir brutalt nerslagen och Ernst Ludwig drar pistol.

Det är dålig stämning på riktigt.

Marschen mot undergången är obeveklig och till slut trillar Lindy Larsson ner från sina höga klackar, dränkt i blod. Det kanske låter som vanligt tv-raffel, men ensemblen lyckas få ihop alla delar utan att tumma på vare sig musik eller koreografi.

Eftersom "Cabaret" innehåller referenser till ämnen som är både aktuella och bekanta hade det kunnat bli övertydliga passningar.

Ungefär som när skribenter drar till med "...då hörs trampet av stövlar" - för att banka in nazikopplingen. I "Cabaret" hör man faktiskt trampet av stövlar vid några tillfällen, men det stör aldrig. Poängen går fram ändå.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!