Opera kan man väl inte få för mycket av? Vid sidan av vår stolta Malmöopera (och förstås den än stoltare Kongelige Operan på andra sidan Sundet) har sydsvenskarna, åtminstone på somrarna, kunnat trivas i såväl turnerande Skånska operans som Opera i Höörs muntra sällskap. Denna kader av regionalt verksam-ma operasällskap har nu utökats med ännu en aktör, den ideella föreningen Operafabriken, som i går hade premiär på Mozarts Don Giovanni på Ungdomens hus i Malmö.Under stundande för- och sensommar väntar dessutom turné runtom i Sydsverige.
Den kongenialt klassicistiska (men på premiären sorgligt glesbefolkade) festsalens golv får duga som scen, där man i stort sett utan rekvisita och med den utsirade salongen själv som fond ger sig hän åt en föreställning som genomgående andas folkopera. Här sjunger man på svenska, här förlitar man sig i hög grad på sångens och musikens egen kraft snarare än på sceniska effekter och regimässiga krumbukter, och här utgörs den reducerade orkestern av en utmärkt pianokvintett (Annasara Lundgren, Tove Wadenius, Malin Wikblad och Hannah Salo, och med Johan Reis som kapellmästare).
Operabekantingen Clas Skölds anspråkslösa regi ger förvisso föreställningen en anstrykning av sinnlighet och sensualism, men är med tanke på att det ju ändå handlar om en allvarlig och blodig lek om vällust och svek, om kärlek och mord, litet väl flärdfri.
För att göra operan full rättvisa hade tydligare fokus nog behövt läggas på dess lömska skuggor och oroliga underströmmar.
Historien om den amoraliske vällustingen Don Giovanni (här i Tor Linds stiliserat charmerande gestalt) och hans lika salongsmässigt eleganta som moraliskt förkastliga förförelsekonster, med Donna Anna (Åse Lugnér), Donna Elvira (Leena Malkki) och Zerlina (Anna Brade) som slugt prisgivna offer för hans lustar och ränker, har hur som helst många bottnar att utforska.
Solisternas insatser är såväl vokalt som spelmässigt ojämna, från det litet ostadiga och outvecklade till det fullödiga och hållfasta. Till den senare kategorin hör avgjort Lind i titelrollen, som med mefistofelisk attraktionskraft och sånglig precision intar scenen med självklar pondus. Lugnérs Donna Anna behagar med på en gång spänstig och täck sopranstämma och hos Staffan Lindbergs Don Ottavio lurar en välljudande, om än inte helt fullvuxen, hjältetenor.
Martin Lagerholm
kultur@kvp.se
Den kongenialt klassicistiska (men på premiären sorgligt glesbefolkade) festsalens golv får duga som scen, där man i stort sett utan rekvisita och med den utsirade salongen själv som fond ger sig hän åt en föreställning som genomgående andas folkopera. Här sjunger man på svenska, här förlitar man sig i hög grad på sångens och musikens egen kraft snarare än på sceniska effekter och regimässiga krumbukter, och här utgörs den reducerade orkestern av en utmärkt pianokvintett (Annasara Lundgren, Tove Wadenius, Malin Wikblad och Hannah Salo, och med Johan Reis som kapellmästare).
Operabekantingen Clas Skölds anspråkslösa regi ger förvisso föreställningen en anstrykning av sinnlighet och sensualism, men är med tanke på att det ju ändå handlar om en allvarlig och blodig lek om vällust och svek, om kärlek och mord, litet väl flärdfri.
För att göra operan full rättvisa hade tydligare fokus nog behövt läggas på dess lömska skuggor och oroliga underströmmar.
Historien om den amoraliske vällustingen Don Giovanni (här i Tor Linds stiliserat charmerande gestalt) och hans lika salongsmässigt eleganta som moraliskt förkastliga förförelsekonster, med Donna Anna (Åse Lugnér), Donna Elvira (Leena Malkki) och Zerlina (Anna Brade) som slugt prisgivna offer för hans lustar och ränker, har hur som helst många bottnar att utforska.
Solisternas insatser är såväl vokalt som spelmässigt ojämna, från det litet ostadiga och outvecklade till det fullödiga och hållfasta. Till den senare kategorin hör avgjort Lind i titelrollen, som med mefistofelisk attraktionskraft och sånglig precision intar scenen med självklar pondus. Lugnérs Donna Anna behagar med på en gång spänstig och täck sopranstämma och hos Staffan Lindbergs Don Ottavio lurar en välljudande, om än inte helt fullvuxen, hjältetenor.
Martin Lagerholm
kultur@kvp.se
