Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gunilla Brodej har sett intensiv "Miss Saigon"

SPEKTAKEL. Dan Ekborg - hallicken, Engineer - och ensemblen i finalen av "Miss Saigon" på Malmö Opera: "här... kan man få intrycket att den amerikanska närvaron är sympatisk och skänker hopp, att det sket sig rejält i Vietnam därför att de drog." Foto: Malin Arnesson

Jag blir knappast den första kritiker som gör ett antal moraliska påpekanden efter att ha sett Alain Boublil och Richard Maltbys omåttligt populära musikal "Miss Saigon". Men först måste jag säga att Philip Jalmelids Chris och Li-Tong Hsus Kim har så mycket patos och inlevelse och perfekt placerad känsla som man rimligen kan pressa ur denna kavalkad av duetter och snyftmonologer. Man kan absolut inte klaga på graden av intensitet eller musikalitet i rösterna. Inte heller på utstrålning eller fysisk millimeternärvaro i dansarnas kroppar. Eller på trycket i masscenerna eller från orkestern. Surroundljudet i salongen där smattrande helikoptrar tycks hovra är mäktigt.

För att bryta av mot musikalkonventionens gängse artisteri har regissör Ronny Danielsson satt Dan Ekborg i rollen som hallicken och fixaren Engineer. Det är ett lyckokast eftersom Ekborg fyller i sin rollfigurs tvivelaktiga strävanden med värme. Han kommer med en välgörande comic relief som "Miss Saigon" i övrigt är helt renons på.

För den som aldrig sett musikalen är storyn i korthet denna: En amerikansk soldat och en 17-årig vietnamesisk prostituerad kvinna blir kära, de gifter sig, men kriget skiljer dem åt, han reser hem och gifter sig och hon blir kvar och föder deras barn. För den som har sett Puccinis opera "Madame Butterfly" är storyn bekant. Det slutar med självmord.

Ser man "Miss Saigon" för första gången här i Malmö kan man få intrycket av att den amerikanska när-varon är sympatisk och skänker hopp, att det sket sig rejält i Vietnam därför att de drog. Kims verkliga problem är inte att hela hennes familj brunnit upp av napalm utan att hon inte kommer med flyget till USA. Amerikanernas härjningar är diffust tecknade medan Ho Chi Minh enbart framstår som en despot med grymma underhuggare som inte tvekar att döda barn. Jämfört med den känslomässiga Kim framstår Chris amerikanska hustru Ellen (fint gestaltad av Cecilie Nerfont Thorgersen) som ett under av sans och balans. Och så där fort- sätter det.

Om jag ska sammanfatta det hela syns främst två saker på scenen: bottenlös förtvivlan (som inte riktigt smittar av sig) och gladporr (som möjligen piggar upp). Så här mycket juckande stjärtar och påhittig sexkoreografi har som bekant blivit en av operans favoritgrenar. Och det är ingen hejd på hur roligt man kan ha det med vietnamesiska glädjeflickor. En av dansarna gör till och med en skamlös gest i applådtacket. Jag tycker att det är - ja, faktiskt - opassande. Kim har just tagit livet av sig. Det här är en musikteater och inte en filial till Wallmans salonger.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!