Skriva kan han. Och fattas bara, efter att ha varit journalist i många år. Björn Öijer kan också berätta underhållande och fängslande, med pådrivande spänning.
De senaste åren har Öijer skrivit ett par romaner och nu debuterar han som deckarförfattare. Åtminstone står det så på omslaget: kriminalroman. Snudd på falsk marknadsföring. Det kriminella - i en deckare oftast lika med mord - får så litet utrymme att deckarläsare kan bli besvikna. Samtidigt som genrebenämningen riskerar att stöta bort andra läsare.
Vilket skulle vara trist.
"Gudruns raseri" är en läsvärd berättelse i en genre som hellre bör kallas nutida landsorts- eller bygderoman. Plats: skogen öster om Ljungby i Småland. Där tillbringar Erik Barkeborn, tidigare journalist och 60+, sin mesta tid, i fritidshuset med schabradoren Terry.
Bra miljöskildringar, både av småländsk skogsbygd - tall, gammelgran, älg, rådjur och räv, hallonsnår, glest med hus - och staden Ljungby: sagomuseum, fri parkering ännu hösten 2004 och Roddys konditori. Också flera fina personporträtt, bland annat av Barkeborn och Anita Gustavsson, hustru till en markägare och något av extra andra huvudperson.
Barkeborn har blivit det man nog lätt blir som för tidigt pensionerad: stingslig och kverulantisk. Markägarens hustru, som har psykiska problem, känner hur natur och djur beklagar sig över människans behandling. Hon fruktar naturens hämnd.
Alltför långt in händer det som får "Gudruns raseri" att bli en "deckare".
Nödvändigt? Nej, jag tror att romanen klarat sig bra - faktiskt bättre - utan deckarinslag. Men när Öijer nu måste få det till deckare så borde han ändå ha fångat upp en tråd (ett hundkoppel, mer exakt) som fortfarande hänger lös när hans kriminalroman är slut.
BENGT ERIKSSON
