Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gershwin, tro och sex – Catfish Row gnistrar

SYMBOLER. "Det är hela tiden gestalternas förhållande till kollektivet som står i centrum" - här langaren Sportin´ Life (Robert Anthony Mack). Foto: Miklos Szabo

När George Gershwin i sitt arbete med operan "Porgy and Bess" gjorde research i sydstaterna satte han upp ett ambitiöst mål: han ville skapa en genuint amerikansk opera, AnAmerican Folk Opera. Målet var att smälta samman den afroamerikanska musikkulturen med den klassiska.

Lyckades han?

Det beror på uppsättningen.

OPERA

PORGY OG BESS

Flera av sångerna har gjorts odödliga utanför operahusen. Billie Holidays eller Janis Joplins versioner av "Summertime" kan ses som ett sätt att återerövra musiken till den mylla av blues, jazz och gospel som Gershwin en gång grävde i. Har man väl fått dessa i blodet så kan man få svårt med operans konstlade sångstil.

Så inte under Det Kongelige Teaters uppsättning.

På Operaens scen arbetar en internationell sångarensemble som ger precis allt. Varför klaga på operavibrato när varje sångare på scenen smälter in i helheten, när kören hela tiden sjunger som en och samma kropp och samtidigt agerar som egna, helt trovärdiga individer? Varför klaga på "salongsjazz" när samarbetet med Det Kongelige Kapel och kvällens dirigent Geoffrey Paterson slår gnistor av både urkraft och raffinemang?

Liz Ascrofts scenografi bygger fiskarbyn Catfish Row som ett ruckel i trä, högsträckt men på väg att falla samman.

Stöter ifrån sig

Den religiöst färgade bygemenskapen omsluter men stöter också ifrån sig. Suputen Crown (Rodney Earl Clarke) skrattar gud i ansiktet och langaren Sportin´ Life ( Robert Anthony Mack) flyter på ytan med New York och den nya tiden i sikte. Bess (Elizabeth Llewellyn) slits mellan längtan att stanna hos den godhjärtade Porgy (Derrick Lawrence) och driften att falla. Denna konstanta scenbild ger Johanna Town stora möjligheter att sätta ett ljus med fingertoppskänsla.

"Porgy and Bess" lever inte på djuppsykologi. Karaktärerna är mer som symboler, inte minst märks tydliga bilder av kvinnan som moder, madonna eller hora. Och av manligheten: den halte Porgys särställning men också underläge. Religion och sexualitet står sida vid sida med ett gap emellan. Det är hela tiden gestalternas förhållande till kollektivet som står i centrum.

Kollektivet, ja. När Gershwin gjorde sitt fältarbete slogs han av hur människorna i byar som verklighetens Catfish Row hölls samman av två krafter: musiken och religionen. Och det är precis vad denna uppsättning förmedlar, på ett oförglömligt sätt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!