Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gå i barndom

UNDER SURREALISMENS SVAMP. Där samsas allt - "här finns konst som både tilltalar de samtidskonstfrälsta och de som avskyr samtidskonst men som gillar mer ­traditionellt måleri", här Carsten Höllers "Giant Triple Mushroom" (2012). Foto: Terje Ostling

MMM: full surrealistisk njutning bland 140 verk från 1591 till i dag. Conny C-A Malmqvist kan inte se sig mätt, blir rentav lycklig!

Konst

SUPERSURREALISMEN | Moderna museet Malmö | t o m 20/1

Gigantiska flugsvampar och en ut­flippad cirkusmusik sätter tonen för utställningen Supersurrealism på Moderna Museet Malmö (MMM). Det är Carsten Höllers svampar, alldeles färska från i år, och musiken som ekar är från Nathalie Djurbergs grymma pedofilanstrukna leranimation Florentin från 2004. Det är lite Alice i Under­landet-stämning i rummet.

En av surrealismens gudfäder, André Breton, ansåg att det egentliga livet brukar försvinna med barndomen som han såg som magins och fantasin gyllene årstid. Men här finns det i överflöd. Vi får ett smakprov på en samtida surrealism som egentligen inte är en surrealism i strikt betydelse utan ett slags utvidgning av surrealismbegreppet.

 

Foto: Foto: Terje Ostling Den klassiska surrealismen föddes alltså på 1920-talet: den surrealistiske konstnären skulle sjunka ner i det undermedvetna, använda sig av drömmar, hallucinationer och tillstånd mellan dröm och vakenhet för att skapa ocensurerat. Fantasin skulle ha fria tyglar. Det är ett skapande bortom förnuft och moral. Åtminstone i teorin.

 

Surrealismen har under rätt många år ansetts som hopplöst förlegad, men intresset för den har ökat. Till och med en så föraktad konstnär som Salvador Dalí har återupprättats. På MMM visar man ett centralt verk av honom; Wilhelm Tells gåta, från 1933. Det är en stor målning hämtad från Moderna Museets samling av surrealistkonst.

 

Nathalie Djurbergs pedofilanstrukna leranimation Utställningen Supersurrealism (en term som kuratorn John Peter Nilsson har hittat på) består av 140 verk från 1591 fram till idag. Här finns många centrala verk av betydande surrealister: Louise Bourgeois, Meret Oppenheim, Max Ernst, Alberto Giacometti, Hilma af Klint, Joan Miró, Roberto Matta, med flera. Utställningen är ordnad i tre olika avdelningar. Tiden Före, tiden Under och tiden Efter. Det vill säga verk som föregriper surrealismen, verk som skapats under surrealismens epok 1920 - 1940 och verk som skapats efter denna period men som har ett slags familjelikhet med surrealismens kärna.

 

Jag måste erkänna att det är den samtida delen av utställningen som gör ett djupast intryck. Den är perfekt avvägd med skulptur, installationer, film, måleri och fotografi. Långa smala, svartklädda, ångestridna gestalter intar centrum. Det är Eva Aepplis Groupe de 48 från 1969-1970 som spökar. Här finns också lite smakprov på svensk politisk konst från 60- och 70-tal: Lars Hillersbergs och Karin Frostensons They never come back (1968) och Lena Svedbergs mardrömslika Tunnelbanefolket (1971)

 

På väg upp till de surrealistiska klassikerna passerar jag ett nytt verk av Magnus Wallin. Concrete decoration, en takmålning målad i blod och akrylfärg. Det är svart, svart, svart med repliknande mönster. Wallin har stått på stegar och målat och varit mer nersölad med blod än en slaktare.

Väl uppe bland klassikerna är det bara att botanisera fritt bland mästerverken.

Dali. Foto: Foto: Terje Ostling Jag kan till exempel inte se mig mätt på Giorgio de Chiricos metafysiska målning Le Cerveau de l¿enfant (1914). I rummet längs in finns perioden Före. Det är lite glest bland verken där. Men jag blir lycklig av att äntligen få se Arcimboldos porträtt av tyske kejsaren Rudolf II i verkligheten (om det nu finns en sådan?) där ansiktet består av grönsaker: Vertumnus (1591). Så stark. En riktig vitamininjektion!

 

Kuratorn John Peter Nilsson försöker länka surrealismen till dagens digitala medievärld, vilken han anser vara en förlängning på denna. Tja, det kanske man kan säga. Men man klarar sig utan denna koppling. Jag tänkte inte en sekund på den då jag vandrade runt i utställningen i full surrealistisk njutning. Det som slog mig var att här finns konst som både tilltalar de samtidskonstfrälsta och de som avskyr samtidskonst men som gillar mer traditionellt måleri. Allt ryms under supersurrealismens paraply.

 

Conny C-A Malmqvist

kultur@kvp.se

 

FOTNOT: Rudolf II (1552 - 1612), tysk-romersk kejsare, kung av Ungern, kung av Böhmen, ärkehertig av Österrike - och Giuseppe Arcimboldos store gynnare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!