Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fridas kamp i rutan – sett med vuxna ögon

Foto: Lasse Svensson
Foto: Lasse Svensson
Foto: Lasse Svensson
Foto: Lasse Svensson

En utvecklingsroman i serierutor - Henrik Högström träffar Frida Ulvegren som sett tillbaka på osäkra tonår med vuxna ögon.

FAKTA

 FRIDA ULVEGREN
"Fridas resor"
Kartago

"Fridas resor" har ett glatt omslag som påminner om ett livsstilsmagasin för tjejer. Huvudkaraktären ser käck ut och puffarna lovar äventyr från hela världen. Det stämmer ganska väl ihop med berättelsen. Ett glammigt yttre med ett lite glåmigare inre där Frida Ulvegren fångar det aningslösa barnet i limbot mellan tonår och vuxenvärld.

- Ser man bilder på mig från den tiden ser jag ut som en säker donna, lång och cool med huvudet högt, men så var det ju inte. Jag var ju bara lilla Frida, säger Frida Ulvegren, 29, om Frida Ulvegren tonårsmodellen.

 

Den säkra donnan har i serieform blivit en rundare men för all del gullig tjej. En bild som handlar mer om Fridas bild av sig själv som ung än om ett passfoto från den tiden. Historien spänner över hur Frida upptäcks på ett fik i Stockholm till hon ger upp modellkarriären i förtid för att stämpla in som lycklig kassörska på Elgiganten.

Fridas resa blir en utvecklingsroman med tydlig dramaturgi och glatt slut. Frida Ulvegren menar att det är medvetet grepp. Hon hade kunnat avsluta berättelsen några år senare - när hon befordrats till mellanchef på Elgiganten - med att hon sitter på sängkanten och är så sönderstressad att hon inte kan äta. Att hon säger upp sig, bryter sin förlovning och flyttar till Malmö för att börja på Serietecknarskolan.

 

I stället väljer hon att klippa i den självbiografiska berättelsen:

- Jag har ju ett tänk i huvudet, att jag vill skapa de här sköna dramatiska kurvorna.

Är allting sant?

- Jag vet att om du skulle prata med Andreas och Irma på modellagenturen så skulle de ha en annan upplevelse. De kanske skulle tycka att jag var en dryg jävel som inte brydde mig om mitt modellande. De skulle absolut inte måla ut sig själva så vassa som jag har tecknat dem.

- Det har varit svårt att i ord förklara den där känslan jag hade, ett tryck över bröstet hela tiden, jag ville dra mig undan och backa. Nu har jag kunnat rita hur jag kände mig och hur jag upplevde dem.

Fridas bild av den Italienska modellpappan Guido är nästan stereotyp. Han är den glidiga gubbsjukan personifierad i V-ringat med uppstickande krull och stora tänder.

- Han heter ju Guido i verkligheten, med honom känner jag att där är det bara att sparka uppåt. Han är en man i en sådan maktposition att han får tåla det. En man som älskar att glassa runt i lyxiga bilar med vackra kvinnor omkring sig, eller flickor snarare.

Självbiografin blir också ett sätt för den äldre Frida att trösta sitt yngre jag. Det här berättas bäst i kapitlet där Frida ska äta middag med en filmproducent. Frida har tackat ja till vad hon tror är en middag med hela teamet, och tackar inte nej när "Andrew" efteråt bjuder upp henne på hotellrummet "för att titta på tv".

 

Den äldre Frida fattar att lilla Frida var för ung för att fatta alla de koder och signaler som ingår i "att titta på tv", "kolla etsningar" och "dricka té".

- Jag kände mig så jävla dum i huvudet att jag inte fattade det. När det gick upp för mig vad han var ute efter gick jag därifrån, rätt hem och bara stängde in mig på rummet. Den där skuld- och skamkänslan tror jag många unga tjejer känna igen sig i.

- Jag vill nog förmedla att det inte är ovanligt eller skamligt, och att man inte har ingått ett avtal om sex bara för att man tackar ja till té.

Även om Frida vill ha "sköna dramatiska linjer" i berättelsen är hon medveten om sitt ansvar i skildringen av modellvärlden, och dess kroppsideal.

- Jag hade till exempel en idé om att scanna in ett setcard. Det är alltså en bild där modellens alla mått står, men jag tänkte att det kunde ge en skev bild och det vill jag inte bidra till.

- Figurerna ska inte vara så klassiskt snygga utan lite mer som gummidockor.

Jag tänkte på den aktuella debatten efter den friande våldtäktsdomen i hovrätten. Går det att skildra sådant i serieform?

- Jag kan rekommendera "I dag är sista dagen på resten av ditt liv" av Ulli Lust, som fick Urhunden. Den handlar om en tonårstjej som blir konstant sexualiserad. Den tar upp våldtäkter och hur det är att vara kvinna i en patriarkal värld där man blir betraktad mer som en kropp än som en människa

- Det är en bra bok för män. Det går att förmedla allvarliga ämnen i serieform, det går att förmedla våldtäkter i serieform, men det blir precis så svart som verkligheten är.

Frida Ulvegrens ursprungliga idé till förlaget handlade egentligen om ett mycket längre tidsspann. Frida ville trycka in både modellåren och jobbet på Elgiganten mellan pärmarna men insåg - med redaktörernas hjälp - att det skulle vara att gapa över för mycket.

- Det blev ju 168 sidor av bara de här fem åren, och då har jag ändå köttat ihop det.

Att Frida stämplat ut från Elgiganten innebär inte att hon glömt sina försäljartalanger. Förlaget hade med sig 150 ex till Bokmässan. Frida Ulvegren stod själv i montern och satte raskt en bok i handen på de presumtiva läsare som kom in och förklarade varför de borde läsa den.

Böckerna tog slut andra dagen.

- Det finns en tendens i Sverige att det ska vara skamligt att sälja, att man inte ska vara kommersiell, att man måste vara svår.

- I det avseendet är jag mer åt Camilla Läckberg-hållet.

Fridas Ulvegren hymlar inte med sina kommersiella anspråk. Hon vill att boken ska läsas av så många som möjligt och har inga problem med att ställa upp i PR-apparaten, med morgonsoffor och tidningar.

- Jag är så jävla nöjd med marknadsavdelningen på Bonniers! Jag tror dom går i gång på att jag är så himla pepp på att vara med. Det är många serietecknare som inte pallar med intervjusituationer, men jag säger ja till allt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!