Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fragment av Helvetet – burlesk tripp på ÖB

INFERNO AIRLINES. Gunilla Ericsson är Flygvärdinnan, i Helvetets terminal.Foto: Bodil Johansson

Martin Lagerholm tar en burlesk tripp med Dante på gamla ÖB.

TEATER

"MANNEN UTAN RIKTNING"

Manus, regi och scenbild: Nina Jemth och Pelle Öhlund

Moomsteatern, Malmö

Moomsteatern har i sin premiär på "Mannen utan riktning" - en fri omarbetning av Dantes "Den gudomliga komedin" - tvingats lämna hemmascenen på Folkets hus för spatiösa före detta Överskottsbolaget i Sofielund på grund av skrymmande scenbilder.

Det är inte utan att man blir extra nyfiken.

 

I synnerhet som samarbetet mellan Mooms och Nina Jemths och Pelle Öhlunds Varietéteatern Barbès av hävd brukar resultera i rena teatermagin. Vilket man ånyo anar redan när man i den flygplatsliknande foajén omges och guidas runt av personal från Inferno Airlines och Helvetesresor. Med flygbiljetten i handen beger vi oss ner till den avgrund där människans allra värsta sidor ocensurerat manifesteras inför våra vidöppna ögon.

 

Nå, hur står sig det här anspråksfulla projektet i förhållande till de tidigare samproduktionerna "Elefantmannen" och "Compagnie of strangers"?

Ja, Jemths och Öhlunds teatraliserade dramakoncept, deras lyriska och fantasifulla idéer om det lika burleska som estetiskt intagande allkonstverket, står att känna igen. Här uppvisar man åter en fenomenal förmåga att i ofta ordlösa scener och expressionistiskt åskådliga tablåer nå in till våra mest fundamentala existentiella frågor om tillhörighet och ensamhet, kärlek och sorg, tillit och fruktan.

Guidad av vägvisaren Vergilius (Pierre Björkman) tvingas Dante (Ronnie Larsson) här konfrontera sina mörkaste visioner efter att den stora idealiserade kärleken Beatrice (Jemth) dött. Så tumlar han runt i sin kaotiska smärta under en lika grotesk som dunkelt poetisk nedfärd till Helvetets dystra kretsar.

 

På scenspråk betyder det allt från raffinerade skuggspel och pantomimer till videoprojicerade scenerier och en uppsjö av aparta figurer från något demoniskt menageri. Skuggvärldens marterade själar uppenbarar sig här i Jemths, Öhlunds och de sju Moomsarnas urholkade och spöklika gestalter, iförda Paola Billberg Johanssons monstruösa eller komiska utstyrslar.

Färden upp mot destination Paradiset med mellanlandning i Skärselden åskådliggörs i en katalog av sceniska uttryck, i en fysisk och rentav ekivok gestaltning som vågar ta ut svängarna också i det onda. Visuellt och ljudmässigt är det en snyggt utformad helvetesvandring, mycket tack vare Signe Kroghs fängslande videodesign i fonden och Jan-Erik Sääfs vackra och suggestiva komposition, som spelats in av Musica Vitae och Petri Sångare. De illusoriska tricksen och den visuella magin räcker alltså långt, även om den surrealistiska och mardrömsaktiga rundvandringen i Helvetet stundom känns väl fragmenterad i förhållande till den litterära förlagans episka tyngd.