Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Folke Isaksson – både radikal och sinnlig

På Hemköp, inofficiell mötesplats för kulturarbetare vid Triangeln i Malmö, brukade jag stöta ihop med fotografen Jean Hermansson.

Vi stannade alltid till mellan frysdiskarna och utbytte tankar. Jean  var alltid välunderrättad om vad som tilldrog sig i kulturlivet.

Ett  inslag i konversationen var återkommande, nästan obligatoriskt: några  ord om Folke Isaksson som var bådas vår vän men som ingen av oss hade träffat på ett tag.

 Jean vårdade kontakten via telefon och kunde berätta vad Folke höll på eller inte höll på med. De hade samarbetat i ett par dokumentärfilmer och ett par på sin tid mycket uppmärksammade reportageböcker. Kanske smidde de nya planer som aldrig förverkligades.

Folke Isaksson avled häromdagen, nio månader efter det att Jean Hermansson lämnade oss. Jag plockar fram några av Folkes böcker och försjunker i "Dubbelliv" från 1967, en bok om resor och upplevelser, avsiktligt fragmentarisk, näst intill splittrad, men också med starkt minnesvärda avsnitt som exempelvis det om mötet med Samuel Beckett, "ett gotiskt ansikte och en senig kropp", eller med Dag Hammarskjöld, "en svensk gosse med ljusblå ögon bakom en fönsterruta."

Ordet Malmö skymtar förbi, bara några korta rader. Folke Isaksson bodde här en tid i början av 60-talet, på samma gata där jag själv nu bor. Vad var anledningen till detta val av vistelseort? Malmö på den tiden hade inte mycket att erbjuda. Kanske lockades han, liksom jag av den relativa närheten till Europa. Malmö var ett slags tröskel till världen.

Men det var Kalix han kom från. En på sin tid smått berömd dikt av honom börjar:

"Ett barn i norra Sverige /

lade en afton sitt blåa huvud mot rälsen /

och hörde milen draga förbi, vagn efter vagn. /

Vilka varelser bor i så brusande hus?"

Barnet var rimligtvis Folke själv, en framtida resenär, kosmopolit från Norrbotten så som Eyvind Johnson hade varit det. De gåtfulla milen var alla de avstånd han själv skulle komma att tillryggalägga och varelserna alla de människor han skulle vidarebefordra kunskaper om. Det blev många dikter, många reportage, många debattartiklar som speglade hans världsmedvetande.

Att vara kosmopolit tycks dock, i globaliseringens tidsålder, paradoxalt nog otidsenligt. Kan det vara förklaringen till att presskommentarerna om hans död varit så sparsamma, och med några undantag rentav snåla och oförstående, eller, som i något fall, förstucket kritiska? Själv beundrade jag Folke Isaksson både för hans politiska radikalism och för sinnligheten i hans dikter, egenskaper som trots allt står sig.


Lasse Söderberg