Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Finns det ingen lust är det inte intressant”

Vid sidan av sin roll som konstnärlig ledare för den fria gruppen Teatr Weimar undervisar Jörgen Dahlqvist vid Teaterhögskolan i Malmö och är till synes alltid aktuell med nya egna uppsättningar.Foto: JENS CHRISTIAN
Inom Transistorfestivalens ramar möts teater och dans, musik och konst, litteratur och performance. Var gränserna mellan konstarterna går vet man först när man passerat dem, menar Jörgen Dahlqvist.Foto: JENS CHRISTIAN

Att starta en teatergrupp är det enklaste han gjort. Att regissera trodde han var lika lätt, tills han försökte. 

I tio års tid skrev han pjäser som aldrig blev uppsatta. Sedan dess har han ägnat sexton år åt att pröva och ompröva gränserna för scenkonsten. 

Möt dramatikern och regissören Jörgen Dahlqvist, initiativtagare till Transistorfestivalen och årets Thaliapristagare.

Jörgen Dahlqvist är inte lätt att nå, tycks alltid vara i rörelse mellan olika platser och projekt. Vid sidan av sin roll som konstnärlig ledare för den fria gruppen Teatr Weimar undervisar han vid Teaterhögskolan i Malmö och är till synes alltid aktuell med nya egna uppsättningar som dramatiker och regissör. När vi träffas på Konsthallen i Malmö ska han strax iväg till USA för att förbereda en ny produktion. Samtidigt närmar sig ännu en Transistorfestival, den åttonde i ordningen på dryga tre år med ett program som fram till nu stadigt utökats och utvecklats.

Inom Transistorfestivalens ramar möts teater och dans, musik och konst, litteratur och performance. Var gränserna mellan konstarterna går vet man först när man passerat dem, menar Dahlqvist. 

– Den där frågan, vad teater egentligen är, har jag varit upptagen med från starten. Först när man når ingenmanslandet mellan konstarterna kan man se tydligt: det här är något annat än teater. 

Transistor = möjlighet att experimentera

Så är det också undersökningen som står i fokus i Transistorfestivalen. Här ges en plattform där nya och etablerade utövare kan prova sina idéer i samklang med andra. Som initiativtagare bidrar Jörgen Dahlqvist tillsammans med formgivaren Jan Petterson och producenten Anna Jonsson-Björck med stöd där det behövs. Det kan handla om rent praktisk handräckning i form av lån av teknisk utrustning eller rådgivning i en konstnärlig process.

– Tanken är att Transistor ska erbjuda en möjlighet för utövarna att experimentera i fred. Sedan är det upp till dem i vilken grad de anser sig behöva respons. Somliga verk stannar i labbet, medan andra får möta en publik.

 När Transistor går in på fjärde året känner han att det är dags att se över riktningen för framtiden. I stället för att snabbt växa och utvecklas som tidigare tror han på en process som går långsammare och som ger plats för fördjupning.  

– I början går man på ren och skär pepp och lust. Det här är också en verksamhet som är totalt individbaserad. Just nu har flera viktiga nyckelpersoner fått jobb inom olika institutioner vilket gör att de inte kan vara med i arbetet.

Teatr Weimar är veteraner

Som fri grupp hör Teatr Weimar till veteranerna i regionen. Sexton år har gått sedan de startade sin verksamhet på vinden till dåvarande biografen Panora i kvarteret S:t Gertrud i Malmö. 

– Det var sånt som gick då, att med kort varsel få tillgång till en lokal mitt i stan. 

Hemma i Skellefteå hade han drivit ett skivbolag och erfarenheterna och attityden från den världen hade han stor nytta av när han grundade Teatr Weimar.

– Jag hade dessutom arbetat som grafisk formgivare och med kapital från den verksamheten kunde jag sätta upp vår första pjäs. Jag väntade inte på att söka anslag utan satte igång direkt. Det var det enklaste jag gjort, att starta en teater!

I snabb följd fick de två pjäserna ”En uppmaning till martyriet” och ”Blodet ropar på sina bröder” premiär, i manus och regi av honom själv. En efterlängtad debut, för om det var enkelt att grunda en teater hade det tagit honom desto längre tid att mogna som dramatiker. Och som regissör upplevde han att han åtskilligt kvar att lära än. 

– I tjugoårsåldern gick jag av en ren slump en kurs i att skriva dramatik. Jag blev besatt av det jag såg att skådespelarna kunde göra med en text och upplevde att det var massor av kunskap som jag inte hade, som jag ville skaffa mig.

Under tio års tid skickade han lika många pjäser till olika aktörer inom teatervärlden, fick nobben men tog till sig kritiken och försökte igen. Det självreflekterande, ständigt omprövande förhållningssättet återkommer i gruppens arbete och han uttrycker det som en väldig tur, att de så länge ”fick vara ifred”.

– De där första åren verkade vi mycket i skuggan av mer uppmärksammade grupper som Teater Terrier. Det gav oss möjlighet att utveckla vår särart. 

I Malmö är allt nära

Samtidigt var kulturklimatet ett annat och när väl verksamheten var igång, fick gruppen med dagens mått mätt generösa anslag att driva arbetet vidare.

– I dag har nya grupper kanske en tredjedel av de pengar vi hade i starten. Det gör en stor skillnad för framtidstron. 

Ändå är han förvissad om att nya utövare kommer att se till att hitta nya sätt att nå ut med sina verk. Han pekar på möjligheterna med streamade teaterupplevelser. På audiowalks, poddar och digitala plattformar som Transistor Sound där somliga av verken från Transistorfestivalen kan leva kvar och hitta en ny publik, efter festivalens slut. I Malmö finns dessutom en generositet kollegor emellan som han inte ser i Stockholm eller Göteborg.

– Här är det så få aktörer, att man vet att man förr eller senare måste arbeta ihop. Det gör att klimatet blir mindre hätskt och att man i högre grad hjälper varandra. 

Själv är han i en fas där han står och väger mellan olika alternativ. På senare år har han ägnat sig åt såväl undervisning som samarbete med institutioner och egna projekt. Kanske blir det mer forskning framöver, kanske till och med en doktorsavhandling. 

– Mycket av det jag gjort i Teatr Weimar har ju varit ett slags konstnärlig forskning. Och i min roll som lärare på Teaterhögskolan har jag själv handlett doktorander. Så steget är inte så långt och det skulle kunna vara en väg att gå. Jag känner efter nu bara, om det är där lusten finns. Finns det ingen lust är det inte intressant.