Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fel i Fi-tider

"Att kalla sig ´feminist´har jag bara hört opportuniska politiker göra" – Jan Björklund (FP)
RENÉE TUNBJER RETZLAFF
Feminism uppåt väggarna eller en rak vänster.
Arx förlag.

De brukar skratta åt svenska män, mina utländska vänner. Feminister, deklarerar de - förklenande. Jag drar på mun. Sanningen att säga har jag själv inte träffat någon svensk man som vill stoltsera med att vara feminist.

Att kalla sig "feminist" har jag bara hört opportunistiska politiker göra. Men givetvis gäller: lika lön för lika arbete.

Renée Tunbjer Retzlaff påpekar i sin samhällskritiska pamflett "Feminism uppåt väggarna eller en rak vänster" (Arx förlag) att det inte finns något ämne som väckt så mycken indignation som just "det strukturella förtrycket av kvinnor".

Visst minns man Grupp 8, de upproriska tjejer som kämpade från underläge under 70-talet. De lyckades över hövan och ändrade på vägen också mansrollen. En mer respektfull maskulin karaktär än en tidigare generations fick se dagens ljus.

Försörjningsbördan och skötseln av hemmet kom att delas mer renhårigt, även om millimeterrättvisa inte uppnåddes lika ofta i praktiken som i teorin.

Inget gott som inte har ett pris. Ropen hördes skalla och det blev dagis till alla. Numera kan mammorna och papporna känna sig både duktiga och självförverkligade. I det moderna arbetslivets uppdrivna tempo, menar författaren, kommer dock barnets behov i kläm.

Skiljelinjerna går sällan mellan könen - utan mellan klasserna. Likt en sentida Rosa Luxemburg verifierar Tunbjer Retzlaff sin tes med siffror och personliga iakttagelser. Det är inte bara låginkomstskiktets kvinnor som är de förfördelade, framhävs det, utan även männen.

Kanske inte direkt någon sensation annat än för dagens unga medelklassfeminister, vilka enligt författaren enögt för könskampen vidare i individualistiska banor utan någon som helst social förankring.

Dessa är ju redan på god väg att övertrumfa männen beträffande utbildning och yrkesframgång.

Den grupp som är mest diskriminerad i dag är enligt min mening - utöver de utomeuropeiska kvinnorna för vilka ordet patriarkaliskt torde klinga som en obetalbar eufemism - ensamstående mödrar med åtminstone ett kroniskt sjukt barn. Jag möter dem dagligen i min yrkesverksamhet och dras med i deras hjärtskärande predikament - oförstådda och pankt vändande på varje intjänad slant. Mot dem har Allianssamhället tveklöst slagit hårdast, något som också Tunbjer Retzlaff hävdar.

Hur länge kan svenska kvinnor påstå sig vara intensivt plågade innan det blir stolligt? frågar sig författaren. Dagens unga feminist kämpar som om hon vore i sin mormorsmors tidsålder. Svensk lagstiftning har reformerats sedan dess, påpekas det.

Självfallet kommer Renée Tunbjer Retzlaffs vassa debattinlägg med dess breda samhällskritik att reta gallfeber på med/motsystrarna i en tid då de som bäst rider på sin framgångsvåg.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!