Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Erik Holmström är årets Thaliapristagare 2018

Erik Holmström. Foto: Folkteatern

Årets Thaliapristagare är en konstnärlig ensamvarg som ville vara mer ”underground” och började göra dockteater i en källarlokal i Sofielund. Erik Holmström får priset för föreställningen ”Det nya riket”, för att ha förnyat dockteatergenren och vitaliserat Malmös teaterliv. Lars Gustaf Andersson och Rikard Loman samtalar med pristagaren i teatern på Hasselgatan.

Hur fick du idén att du skulle starta en dockteater?

– Jag tänkte först att jag ville starta en teater, men det är väldigt dyrt med lokaler och jag ville göra något storslaget, och då tänkte jag att om jag arbetar med små dockor blir ju allt annat stort. Din fantasi förändras också när du tänker dockteater. Det är skådespeleri men det är så uppenbart att allt är konstruerat. Jag kallar det för ”artificiell realism”. Med dockor finns en distans hela tiden som ändå inte hindrar att du i ögonblick blir helt indragen. Jag gör ju inte heller något för att dölja skådespelaren bakom dockan för jag har alltid själv tyckt om att se själva arbetet, maskineriet.

Var kom idén ifrån och varför blev det Malmö?

– Jag gick Scenskolan i Malmö, visste att jag trivdes i staden och hade ett jobb här nere 2014 och tänkte att jag ville stanna, och jag visste att det skulle vara lättare att hitta en intressant lokal. Dockteateridén kom först och sen kom de här lokalerna i det så kallade Underverket som hör till Glokala Folkhögskolan. Jag fick hyra en övergiven verkstad med verktyg och material för tusen kronor i månaden, så det var här jag började göra dockor från scratch.

Vad hade du med dig från Teaterhögskolan?

– Jag fick min grundsyn på skådespeleri och rätt många nycklar för att bli regissör faktiskt eftersom det både var handlingsanalys och ett utifrånperspektiv på våra rollarbeten, och jag känner mig väldigt trygg när jag arbetar med skådespelare som gått utbildningen i Malmö.

Vad hände efter utbildningen?

– Jag gick ut 2008 och fick direkt en otrolig chans att bli konstnärlig ledare och regissör på Turteatern i Stockholm, och jag fick tidigt mycket uppmärksamhet för ”Ferdydurke”, som vi gjorde 2009, och ”SCUM-manifestet”, som jag gjorde med Andrea Edwards. Rent estetiskt tyckte jag att vi hittade något där. Jag tror på plakatteater, men inte som en slags överföring från scen till salong: ”Nu ska ni tycka så här!” Mer som ett slags utropstecken. Det får ofta en fjärmande effekt om du är det goda exemplet på scenen och vill att publiken ska hålla med om att något är fel.

Varför nöjde du dig inte med att det stod skådespelare på visitkortet och varför nöjde du dig inte med det du hade på Turteatern?

– Jag kände mig inte riktigt tillfredsställd av att så att säga ”bara” vara skådespelare för det är till syvende och sist någon annan som bestämmer och jag märkte att jag ofta ville göra saker på ett annat sätt. Och så var jag väl allmänt rastlös. Jag vill testa många saker. Det har jag med mig från Turteatern, att man lär sig av att göra. Men jag hade tänkt rätt länge att jag ville skapa mitt eget forum där jag kunde vara ännu mer kompromisslös. Jag tror att jag drömde om något mer underground, och tyvärr är jag nog lite av ensamvarg på ett sätt. Det är alltid roligt att dela framgångar och motgångar med andra, men jag har inget emot att stå själv i verkstaden och testa ut dockor. Det finns något underbart i ensamheten.

Hur är det att regissera dockskötare i jämförelse med att regissera skådespelare?

– Det är mer tålamodskrävande och det är svårt för skådespelare. Ofta tittar man bara på sin docka. Samspel måste repeteras in på annat sätt. Du måste kunna texten tre gånger så bra och du härmar mycket och medvetandegör allting: Hur gör du egentligen när du sätter dig till exempel? Man blir mer som en musiker för det är dockan som är i centrum, så det uppstår en speciell sorts närvaro där du kan släppa dig själv. En väldigt befriande känsla. Och så kan vi prata på ett annat sätt om det blev bra eller dåligt, för uppgiften är så tydlig, du ska till exempel få dockan att leva, och alla kan hjälpas åt att förbättra och förfina. Stämningen brukar också bli väldigt god eftersom uppgiften är så konkret.

Hur skulle du beskriva din estetik?

– Genomgående är det nog det att jag är dilettant men försöker göra det så bra jag kan. Jag kan se kvaliteterna i att inte vara så bra. Det viktiga är att man ändå ser strävan i det och de tydliga premisserna i det jag gör. Jag ändrar ju hela tiden förutsättningarna. Jag har försökt återskapa illusionen av att dockorna lever, jag har jobbat med väldigt platta dockor som i våras när vi gjorde ”Dr Faustus” på Folkteatern i Göteborg. Det var något annat än när vi gjorde ”Skvalpet” med långa tystnader eller ”Funktionell dumhet” med en slags Roy Anderssongrepp eller ”Automata” helt utan dockor. Men det är något speciellt med att inte veta och inte kunna. Du presenterar något som har en ofärdig känsla som aktiverar publiken.

Hur förhåller sig docka till text i till exempel ”Det nya riket”?

– Jag fick tidigt ett tips om att dockor inte går så bra ihop med tal och text, och då blev jag förstås rabiat och ville att mina dockor skulle prata jättemycket. I ”Det nya riket” har vi nog tänjt på gränserna. Den är ju i stunder väldigt händelsefattig och det visar sig att dockorna fyller det händelsefattiga. Du kan titta väldigt länge på en docka som inte gör något, bara väntar och tänker, men det blir ändå fascinerande när dockor gör det.

Hur ser du på framtiden och vem är egentligen teatern nu?

– Första året var det mycket gratisarbete, men första föreställningen, ”Funktionell dumhet”, blev ju en dundersuccé och gjorde det mycket lättare att få stöd från Malmö och regionen. Och nu har vi fått verksamhetsbidrag från Kulturrådet för första gången och det ger en annan kontinuitet. Tanken är att vi ska ha ett treårigt samarbete med Helsingborgs stadsteater från och med våren och göra uppsättningar både här och där. Malmö Dockteater är inte tänkt som en gruppteater från början; det är jag som styr. Teaterns producent, Anna Jonsson Björck, har varit en grundkompanjon, men just nu är det mycket jag.

Hur ser du på samarbetet med de andra fria aktörerna i Malmö?

– Det finns en positiv anda här och en tanke om att man stöttar varandra. Jag har jobbat på Folkteatern i Göteborg och på Dramaten två år i rad men jag skulle gärna vilja utveckla nätverk i Skåne och kunna vara mer här, men jag får fortfarande roliga förfrågningar och de förväntar sig något slags undersökande arbete när de bjuder in mig och numera säger de: ”Det skulle vara väldigt kul om du ville göra dockteater”.

Du verkar lite obstinat och tycker om att gå egna vägar. Känner du dig bekväm med att fastna i dockteatern?

– Jag tänker inte att jag är fast i något. Jag har mycket kvar att testa och vill jag inte göra mer dockteater så gör jag inte det. Ellen Norlunds ”Limmerskan” var ju något annat. Och jag har faktiskt tänkt göra en föreställning med bara dockspelarna som sitter i sina svarta kroppsstrumpor, det är ju en så rolig och otacksam roll!

Tycker du att priset kommer i rätt ögonblick?

– Oj, jo, men jag har känt det på sista tiden att vi har kommit till en punkt där något är avklarat och något nytt ska börja. Och vi drog många saker så långt vi kunde i ”Det nya riket” när det gäller det dokumentära och det vardagliga. Det var lite mer filmestetik än tidigare, med klipp, mer lågmälda uttryck. Det var också en jättefin, komplicerad resa med Tove Olsson, som skrivit materialet och spelar med och har en docka som heter Tove, men som blir regisserad av mig. De skådespelare jag samarbetat med har betytt oerhört mycket för arbetet. Det är i slitet alla lägger ner som arbetet förfinas, och det är ett otroligt men roligt slit. Jag har alltid gått igång på sånt som är svårt och som man måste lära sig! 

 

Hedersomnämnanden till Thaliapriset 2017/18:

Jörgen Dahlqvist (Transistorfestivalen), Karin Lithman (Fröken Julie och Det svarta vattnet), Birgitta Rydberg (Fars lilla tös), Marie Parker Shaw (Verklighetstrilogin), Sofia Jupither (Episod).

 

Thaliajuryn 2018: 

Ordförande Theresa Benér, teaterkritiker, kulturskribent.
Lars Gustaf Andersson, professor i filmvetenskap Lunds universitet, författare. 

Matti Edén, musikskribent, musiker och lärare. 

Boel Gerell, författare, kulturjournalist, lärare vid Lunds universitets författarskola. 

Rikard Loman, teaterkritiker, lektor i teaterns teori och praktik vid Lunds universitet. 

Cecilia Malmström Olsson, danskritiker.

 

Melanie Mederlind fick Tahliapriset 2016. Foto: STEFAN LINDBLOM

 

Tidigare vinnare av Thaliapriset

1952: Georg Årlin

1953: Gertrud Fridh

1954: Åke Fridell

1955: Toivo Pawlo

1956: Benkt-Åke Benktsson

1957: Naima Wifstrand

1958: Max von Sydow

1959: Ingrid Thulin

1960: Åke Askner och Lars-Levi Læstadius

1961: Sture Lagerwall

1962: Yngve Nordwall

1963: Folke Abenius

1964: Olof Bergström

1965: Lennart Olsson

1966: Halvar Björk

1967: Agneta Prytz

1968: Arne Hasselblad

1969: Margareta Hallin

1970: Barbara Granzow

1971: Göte Fyhring

1972: Eva Sköld

1973: Gunnar Ekström

1974: Maj Lindström

1975: Carl-Åke Eriksson

1976: Lars Humble

1977: Leif Söderström

1978: Karin Mang-Habashi

1979: Emy Storm

1980: Göran Arfs

1981: Holger Reenberg

1982: Elsa-Marianne von Rosen

1983: Kåre Sigurdson

1984: Carl-Åke Eriksson

1985: Lars Passgård

1986: Arne Strömgren

1987: Pär Ericson

1988: Marianne Mörck

1989: Annika Lundgren

1990: Kristina Kamnert

1991: Ronnie Hallgren

1992: Mats Eklund

1993: Jonas Kåge

1994: Peter Oskarson

1995: Bente Lykke Møller

1996: Helen Sjöholm

1997: Staffan Valdemar Holm

1998: Kjell Stjernholm (Moomsteatern i Malmö)

1999: Lena Josefsson (Skånes Dansteater)

2000: Hans-Peter Edh

2001: Fredrik Gunnarsson

2002: Henrik Holmberg (Skillinge Teater)

2003: Teater Terrier i Malmö (2007 ombildad till Institutet)

2004: Bror Tommy Borgström (Ystads Stående Teatersällskap)

2005: Maria Sundbom

2006: Jörgen Dahlqvist, Fredrik Haller och Chrtina Ouzounidis (dramatiker/dramaturger, Teatr Weimar i Malmö)

2007: Maria Sundquist (Operaverkstan, Malmö Opera och Musikteater)

2008: Kajsa Giertz

2009: Nina Jemth och Pelle Öhlund (Varietéteatern Barbès i Malmö)

2010: Lindy Larsson

2011: Klas Abrahamsson och Erik Gedeon

2012: Harald Leander, skådespelare och dramatiker

2013: Stefan Johansson, regissör och dramaturg

2014: Michalis Koutsogiannakis, skådespelare

2015: Christian Tomner

2016: Melanie Mederlind

2017: Alma Söderberg

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!