Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En varning för barn utan tydliga riktlinjer

VÄNSKAPSBAND. Från fyra års ålder är kompisarna viktigare än föräldrarna, menar David Eberhard.
Foto: Hasse Holmberg / Scanpix

Psykiatrikern David Eberhard målar upp en karikatyr av samtidens föräldraskap.

Helena Granström invänder mot bilden av ett samhälle som styrs av barnens behov.

Åtminstone på ett psykologiskt plan är tillväxtsamhällets framgångssaga paradoxal: Samtidigt som vi får det allt bättre, tycks vi må allt sämre. Tendensen är särskilt tydlig i gruppen ungdomar, där såväl självskadebeteenden som sömnsvårigheter och depression har ökat under de senaste decennierna.

För David Eberhard – psykiatriker som under senare år har intagit en offensiv plats i samhällsdebatten – står åtminstone en del av förklaringen att finna i en parallell förändring av synen på barn och barnuppfostran. Medan vuxna i allmänhet, och föräldrar i synnerhet, för tidigare generationers barn var självklara auktoriteter, befinner vi oss i dag i ett läge där barnen – enligt Eberhard – tillåts härska närmast oinskränkt.


I en nyutkommen bok, betitlad "Hur barnen tog makten", beskriver Eberhard en abdikerad vuxenvärld, som misslyckas med att förse barnen med tydliga riktlinjer för ett önskvärt beteende. Under inflytande av barnpsykologiska teorier och självutnämna experter har det som tidigare var uppfostran övergått till att vara ett jolmigt omhändertagande: föräldrar förhandlar när de borde förmana, försöker förstå när de borde fördöma.

En syn på barn som på samma gång känslomässigt ömtåliga och intellektuellt kompetenta har, menar Eberhard, lett fram till ett ideal som utesluter alla former av disciplin och maktutövning, för att i stället bejaka barnets fria val och emotionella integritet intill det absurdas gräns.


Den bild Eberhard, med retoriskt yviga penseldrag, målar upp av samtidens föräldraskap är på många sätt en karikatyr. Det finns dock väsentliga aspekter av hans kritik: umgänget med barn är i vårt samhälle en mycket barncentrerad verksamhet – läsa böcker, gunga, gå till parken – samtidigt som de flesta vuxna sammanhang stänger barnen ute.

I stället för att som förälder kunna göra barnet inbegripet i sina egna aktiviteter, och därmed förse det med en modell för vuxenhet, är det därför lätt att man reduceras till högläsare, klapplekssångare, åskådare vid sandlådan. Det är en form för umgänge som riskerar att göra barnet till det vi beter oss som om det vore – någon som kräver ständig underhållning – och som knappast vore möjlig att upprätthålla om vi inte så tidigt överlät omhändertagandet av våra barn till förskolepersonal.


Att, som Eberhard, beskriva det samtida föräldraskapets förhållningssätt som entydigt barncentrerat är dock felaktigt – sanningen är snarare att det är djupt ambivalent. Denna ambivalens är till viss del en konsekvens av samhällsstrukturen: oavsett om vi låter barnen välja middagsmat och semesterresmål eller ej omfattar vår tillvaro en mängd moment som gör det omöjligt att låta deras – eller våra egna – känslor vara vägledande. Vårt samhälle förväntar sig av oss att förskoletider, kontorstider, busstider passas; att barnet sitter i sitt babyskydd, sin bilbarnstol, sin vagn.


Att vi överhuvudtaget lämnar våra barn på förskola, i synnerhet så tidigt och i den utsträckning som sker, borde föranleda en nyansering av Eberhards argumentation. Eberhard berör visserligen denna motstridighet, och konstaterar även att "[u]ngdomar mår allt sämre de senaste decennierna, och [att] den utvecklingen har skett i takt med ett närmast parallellt införande av i stort sett obligatorisk förskola för alla", men låter inte detta påverka sitt resonemang. Ambivalensen är också tydlig på ett djupare och mer personligt plan: vi gullar, jollrar och tindrar mot våra spädbarn, och låter dem sedan skrika sig till sömns i spjälsängen; vi skjutsar sjuåringen till hennes fritidsaktiviteter, men besvarar jobbsamtal på mobilen samtidigt.


Att kalla ett samhälle barncentrerat som har producerat femminutersmetoden, som sätter flertalet barn på förskola innan de lärt sig tala och gå, och där nästan 40 procent av mödrarna slutar amma före sex månaders ålder, gränsar till ironi.

I centrum för Eberhards kritik av samtida barnpsykologi står anknytningsteorin, som i boken presenteras enbart i gravt förenklad form. Eberhards egen förståelse av anknytning som fenomen är så reducerad att den gör anknytningsbegreppet meningslöst: "Barn", menar Eberhard, "knyter an till allt och alla". Han betonar särskilt hur anknytning mellan barn och föräldrar traditionellt har övervärderats. Enligt Eberhard har jämnåriganknytningen - det vill säga barnets relationer till andra barn – en långt mycket större betydelse än barnets anknytning till sina vårdnadshavare, åtminstone från omkring fyra års ålder.


Frågan om hur ett barn kan förvalta det ansvar det innebär att vara den viktigaste anknytningspersonen för ett annat barn varken ställs eller besvaras av Eberhard. Trots det vidhåller han alltså att anknytningen till föräldrarna är i det närmaste ovidkommande: barn som separerats från sina mödrar direkt efter födseln har som vuxna ändå "klarat sig ganska bra". Även de barn som har agats och skrämts till lydnad har "klarat sig ganska bra". Barnets lidande tycks för Eberhard vara oväsentligt i sig, så länge det förmår producera en fungerande vuxen.


Vad denna funktionalitet – detta "att klara sig ganska bra" – innebär, förblir oklart. Kanske betyder det att dessa människors uppväxt inte har gjort dem känslomässigt isolerade eller kuvade. Men lika gärna kan det betyda att den har gjort dem känslomässigt isolerade och kuvade, men att vi lever i ett samhälle där detta inte innebär något hinder. I alla händelser är funktionalitet synnerligen kontextuell, och det går inte att förutsätta att samhällets nytta sammanfaller med den enskilda människans frihet eller välmående, särskilt inte i ett samhälle så storskaligt och ansiktslöst som vårt.


Det är fullt möjligt att den disciplinära uppfostran Eberhard förespråkar bättre än någon annan producerar vårt samhälles högfungerande individ – en som lämnar barnen på förskola, går till jobbet, följer trafikreglerna och betalar sina räkningar. Att döma av Eberhards beskrivning av dagens föräldrageneration har den dock samtidigt resulterat i narcissistiska, otrygga vuxna som söker vägledning hos sina barn snarare än tvärtom.

Det samhälle vi i dag lever i fungerar enbart så länge dess medborgare är beredda att avstå en stor del av sin autonomi; beredda att, till exempel, tillbringa större delen av sin vakna tid med att lyda en chef de inte valt tillsammans med andra människor de inte valt, separerad från de människor de älskar.


På ett mänskligt plan kan man ifrågasätta det rimliga i att utan motstånd foga sig i en sådan ordning, och än mer att som förälder bidra till att reproducera den.

Det går inte att förutsätta att samhällets nytta sammanfaller med den enskilda människans frihet.


Helena Granström

kultur@kvp.se

SAKPROSA

DAVID EBERHARD

"Hur barnen tog makten"

Bladh by Bladh, 255 s.