Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En modernist utanför ramarna: Agnes Cleve

"En fri kvinna" Agnes Cleves självporträtt – som hon såg ut på 1910-talet, men målat 1945. Foto: Patrik Leonardsson

Porträtt av coola kvinnor. Dynamiska städer och fabriker. Inspirerad av kubism och tysk expressionism... Vem är hon?

Conny C-A Malmqvist ser konsthistorien skrivas om, på Mjellby konstmuseum.

FAKTA

Agnes cleve

Svensk modernist i världen, Mjellby konstmuseum, Halmstad till 7/9.

Välkänd under första delen av 1900-talet. Men sedan utdefinierad, förpassad till marginalen då den svenska modernismens historia skulle skrivas. Förvisso ibland nämnd i anslutning till sin mer kände man, konstnären John Jon-And.

Agnes Cleve (1876-1951) blev sannolikt utsatt för vad forskningen benämner "implicit bias" - omedvetna fördomar. I detta fallet blev hon bedömd efter könsstereotyper. Av män. Det finns en påvisad tendens att kvinnor sorteras bort medan männen ges företräde i kraft av att de är män även om det inte finns någon skillnad i kompetens och förmåga.

Men nu skrivs Agnes Cleve äntligen in i konsthistorien. Mjellby konstmuseum har gjort en pionjärinsats både genom den fylliga katalogen som innehåller vad man skulle kunna kalla grundforskning, och den stora utställningen i museet. Jag måste erkänna att jag endast hört Cleves namn men inte sett något av hennes konst i original. Jag blev imponerad.

Cleve höll sig inte till de ämnena som ansågs passa en kvinna - den lilla världen, hem och barn. Hon gav sig in på de manliga domänerna. Hennes måleri kallades lite förklenande för manligt. Hon skildrade städerna och fabrikerna - det dynamiska och kraftfulla. Maskinlika geometriska former och häftiga rörelser. Hon gör porträtt av coola, starka kvinnor.

Hon ville vara radikal och inspirerades av den framväxande modernismen som sopade golvet med den klassiska konsten. Cleve höll sig i frontlinjen. Hon tillhörde avantgardet och måste betraktas som en kvinnlig pionjär både som konstnär och som modern kvinna. Det är klart, hennes sociala bakgrund gjorde det möjligt för henne att göra karriär och leva som en fri kvinna. En arbetarkvinna göre sig icke besvär. Historiskt sett var det överklasskvinnorna som banade väg för arbetarklassens döttrar. De ekonomiska förutsättningarna för Cleve var goda och dessutom hade hon stöd av sina föräldrar.

Pappan var professor och mamman skribent. De bodde i Uppsala där Agnes Cleve fick en mång-sidig utbildning innan hon flyttade till Göteborg och börjar på konstskolan Valand. Cleves lärare där var Carl Wilhelmson, en konstnär som hade full koll på det nya måleriet i Paris och en frisinnad man som såg till att kvinnorna fick plats på skolan. Han kvoterade friplatserna till skolan. Lika antal kvinnor som män. Tora Vega Holmström, Vera Nilsson, Maj Bring och Mollie Faustman var några av hennes studiekamrater.

1901 gifter hon sig, inleder sedan en kärleksaffär med sin lärare Wilhelmson, och 1911 gör hon det otänkbara: skiljer sig från sin make, men väljer att leva ensam, fri att ägna sig åt konsten. Hon har de två barnen varannan vecka i sin egen lägenhet, tar privatelever för att klara sin försörjning, sköter sin ekonomi och hemmet själv. Hon är en modern kvinna. 1913 reser hon till Paris och träffar sin nya partner, John Jon-And som också är konstnär. Han är bara drygt 20 och kallar sig själv för "slarvern" i sina brev till Cleve. De har en passion, för varandra och för konsten. Och för att resa ut i världen: New York, Istanbul, Paris, Berlin, London och olika Medelhavsländer.

Wilhelmson lärde henne måla med täta färgstreck, vilket hon använder sig av när hon inspireras av kubismens landvinningar. Hon bryter upp ytan och använder sig av diagonaler och olika geometriska former. Hon var även inspirerad av den tyska expressionismen. Cleve målar starkt och självklart.

Efter sin död 1951 föll hon i glömska. Det är symtomatiskt att hennes målningar inte finns på konstmuseerna. Av utställningen över 100 verk så kommer bara fem från konstinstitutioner.

Utställningen är inte bara en konstutställning utan också ett stycke nutids- och kvinnohistoria och ett försök att skriva om den svenska konsthistorien. Jag kände mig riktigt upprymd då jag lämnade museet och styrde mot Malmö.