Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En föreställning som kan vara en dansikal

Ond eller god? Edda Magnason har horn men framstår ändå som en god f. Foto: Lasse Svensson Foto: Lasse Svensson

En man lägger sig att sova. Snart faller han, virvlar ner. Ner genom kaninhålet och in i det scenrum där filmprojektionen upphör och dansföreställningen tar vid. Eller kanske ska den kallas dansikal, som Skånes dansteaters konstnärliga ledare Åsa Söderberg föreslagit. Sång och dans integreras på ett storartat sätt i The Feeling of Going.

FAKTA

Dans

The feeling of going

Skånes dansteater, Malmö Operaorkester. Koreografi: Ben Wright. Musik: Jónsi

Det är en drömresa som föreställningen tar oss med på, en resa inåt och fram till våra inre barn, som bombarderas med nallebjörnar från luften och ledsagas av isländske Jónsis ganska gulliga sånger från albumet Go, med dess lite barnspråksliknande texter.

Freud är död och det är inte utan att jag saknar honom en smula. Här finns inte något hotfullt Det som dyker upp och destabiliserar det inre landskapet. Begäret är något så ofarligt som en dam med lampskärmskjol, åtföljd av en liten trupp lampbarn. Kung Jaget utsätts inte för några större attacker utan kröns rentav i en avslutande ceremoni. Vid slutet av första akten, då drömjaget faktiskt lyfts upp och ut av en trollfigur med spiralformade horn, är scenen så att säga satt för en andra akt med mörkare inslag; i stället blir andra hälften ännu sötare och på samma gång mer bombastisk, vilket inte är någon bra kombination.

Det är alltså första akten som fungerar bäst. Den är i gengäld riktigt, riktigt bra på sina ställen, för in åskådaren tillsammans med dansarna i ett magiskt rus där gränser utmanas och överstigs. Samtliga solosångare gör bra ifrån sig och smälter samman med dansare och körsångare i en koreografiskt imponerande helhet. Dock är det Edda Magnason, med sin fantabulösa och särartade röst, som gör starkast intryck. Som drömjagets ledsagare genom föreställningen ter hon sig, med sitt långa silvervita hå, som en något mer meddelsam upplaga av Holly Hunters rollfigur GJ i tv-serien Top of the Lake. Även GJ hade rollen av ett slags orakel fast hon var ett ganska ovilligt sådant, med få och beska lärdomar att ge. Magnason sjunger desto beredvilligare om liv, vänskap, växande. Trots att hon mestadels är klädd i svart, förkunnar att allt som växer också en dag måste falla och rentav har ett par små svarta horn under hatten på huvudet ter hon sig som en övervägande god fé.

Och ja, det är kanske ofrånkomligt med tanke på själva det musikaliska underlag som dansikalen bygger på. Det är inget mörkt album som bandet Sigur Rós sångare Jònsi skapat. Jag för min del hade förvisso önskat mig en något mindre ofarlig resa in i det inre. Men, det lär väl också handla om den enskilda åskådarens läggning.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!