Den av Imre Zsibrik ljussatta lilla scenens rekvisita består av två röda teaterfåtöljer centralt på golvet, och en klädhängare där ett antal röda peruker och gröna dräkter hänger (skapade av Mathilda Spjuth). Material för subtila identitetsbyten. Däremellan gott om rum för Naidus koreografiska mångsidighet, pendlande mellan distanserat kantiga och mjukt inkännande rörelser som fungerar som dansskapande illustrationer till den historia som rullas upp i högtalarna.
De dokumentärt präglade samtalen med titelns mysteriösa Henderson, och hennes delvis förbluffande likheter med Naidus egna erfarenheter, är bara en del av den ljudbild som gäckande och med auditiv surrealism blandar sig med Naidus egen stämma och collage av förvrängda röster och urbana ljud.
Berättelsen om Henderson ter sig under den knappt timslånga föreställningen alltmer utsvävande och förvirrande, där historien ständigt ändras, som i en medialt konstruerad dramaturgi - och som tar konkret gestalt i en ständigt peruk- och identitetsskiftande Naidu.
Det svänger om själva upplägget - den upplästa historien och de liksom prövande dans-rörelserna kolliderar och sammansmälter i tablåer - där rytmiken i den medvetet tilltrasslade berättelsen får sin visuella motsvarighet i Naidus tuktat experimentella uttryck. Full kontroll på såväl kropp som på den övergripande framställningens intagande manifestationer.
