Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det här skulle August ha gillat

Foto: Roland Bengtsson
Martin Lagerholm ser två av Strindbergs enaktare på Öresundsteatern i Landskrona.

FAKTA

2 x STRINDBERG (Den starkare och Paria) | Regi: Anders Kungsman och Per Ullberg | Öresundsteatern, Landskrona

Den fria teatergruppen Öresundsteatern, med bas i Landskrona och vars stomme utgörs av de konstnärliga ledarna och skådespelarna Anders Kungsman och Per Ullberg, bjuder nu — i all sin resursmässiga anspråkslöshet, men också i all sin konstnärligt kompetenta framtoning – in  till en lika förtjusande som skräckladdad Strindbergafton på sin nya lilla scen på Norra Kyrkogränden.
Här spelar man de två enaktarna Den starkare och Paria, båda uruppförda som ett slags försöksstycken i Köpenhamn 1889, vid en tidpunkt då en känslomässigt labil Strindberg höll på att avsluta sin mångåriga utlandsvistelse och åter stod i begrepp att flytta tillbaka till sitt hatälskade Sverige.
Den starkare, en ”scen” med svartsjuka förtecken, utgör ett märkligt litet intermezzo mellan två individer, av vilka bara den ena emellertid begåvats med repliker.
I Strindbergs version rör det sig om två kvinnor på ett kafé med ett gemensamt intresse i den enas make, men på Öresundsteatern i stället två män (här med lånade namn från Paria: Herr X och Herr Y) i en teaterloge med ett gemensamt förflutet i den enes maka. Texten bär förvisso på en viss laddning i rummet, men den dramatiserade ”monologen” är rätt tunn och extremt kort och föreställningen följaktligen över på en kvart. Försöksstycke var ordet!
 
Paria, en skickligt sammanfogad dramatisering av en novell signerad Ola Hansson, har formen av ett slags diabolisk kraftmätning, en ”hjärnornas kamp” mellan två medelålders män – återigen Herr X och Herr Y – med var sitt brott på sitt samvete.
Här spelar man ut varandra med hjälp av såväl intellektuella argument och närmast kriminologiska slutledningsförmågor som av rena hotelser, hela tiden med den manliga hedern och stoltheten som insats. Pjäsen andas såväl skräck à la Edgar Allan Poe som
nietzscheansk filosofi, och replikerna är genomsyrade av den Strindbergska galla som är lika frän som lekfullt gäckande.
Kungsman och Ullberg har här full koll på den böljande maktkampens alla små utslag och åtbörder, ger fullfjädrad gestalt åt den övertygande förbrytarpsykologin och spelar här Strindberg med en naturalistisk åskådlighet som kanske till och med hade muntrat upp den eldfängde August själv.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!