Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det franska nationalhelgonet tar strid för sitt kön

Mankören ger skribenten rysningar. Foto: Per Morten Abrahamsen
Scenografin är bland det bästa. Jeanne d'Arc framför en hög av svart grus. Foto: Per Morten Abrahamsen
Ur "Jeanne d'Arc". Foto: Per Morten Abrahamsen
Danica Curcic i "Jeanne d'Arc". Foto: Per Morten Abrahamsen

Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møllers uppsättning av "Jeanne d'Arc" har mer fokus på kön än feminism.

Sara Berg ser Lucas Svenssons dramatisering på Republique i Köpenhamn.

RECENSION | TEATER. Regissören Staffan Valdemar Holm må vara svensk, men den här uppsättningen är ändå tillräckligt dansk för att det franska nationalhelgonet Jeanne d'Arc ska visa brösten i en scen.

Egentligen gör det varken till eller från. Det är tidigt 1400-tal och Hundraårskriget närmar sig sitt slut. Nästan hela Frankrike kontrolleras av England och den franska tronföljden är hotad. Ledd av inre röster, beslutar sig den unga bondflickan Jeanne för att lyda Gud och rädda landet från engelsmännen. Den vita klänningen ska av, rustningen ska på.

Scenografin bland det bästa

Bland det bästa med föreställningen är just scenografin, skapad av Bente Lykke Møller. Jeanne står för det mesta ensam på scenen, vars enda dekor består av en hög svart grus. Runt omkring henne, halvt dolda bakom en mur, befinner sig den manskör som ljudsätter berättelsen.

 

LÄS MER – Ida Ölmedal ser Gertrud Larssons pjäs om när danskarna flyr till Sverige

 

Det märks att Holm och Møller arbetat i symbios, för det visuellt avskalade kompletteras med det ljudmyller som tjugofem män kan skapa. Medan Jeanne, utmärkt naivstarkt spelad av Danica Curcic, och Peder Holm Johansen i rollen som fader, kung, riddare, berättare, sköter agerande och repliker, är det manskören som ger mig rysningar. De är en fårskock, de är en engelsk trupp, de är kyrkklockor och hästhovar.

Trotsar patriarkatet

Pjäsen presenteras som ett inlägg i den feministiska debatten. Jeanne d'Arc är jungfrun som trotsar patriarkatet och maktstrukturerna. Hon leder den franska armén till seger, återtar Orléans och efter att ha tillfångatagits döms hon till döden, bland annat för att ha iklätt sig manskläder.

 

LÄS MER – Sara Berg: Skulpturer på gränsen till det mänskliga

 

Visst, så säger historien, men jag vet inte hur feministisk just den här gestaltningen är. Det är mycket fokus på kön, om det så är Jeanne som upptäcker men förkastar sin egen sexualitet, eller den ganska pinsamma våldtäktsscenen i slutet, där kören tvingas vråla typiskt engelska fenomen som plum pudding och Iron Maiden.

Jeanne d'Arc må ha utfört stordåd på Medeltiden, men hade hon levt i dag, hade hon sannolikt bara fått en schizofrenidiagnos.

 

Teater

Jeanne d'Arc

Regi Staffan Valdemar Holm

Dramatisering Lucas Svensson

Republique, Köpenhamn

Speltid 1.40 t.

 

 

Sara Berg är kritiker på Expressens/Kvällspostens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!