Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Det är en konst att lyckas handleda rätt

Uppsatsskrivande är ofta kravfyllt.
Foto: JENS CHRISTIAN

Att ta någon i handen, att leda någon genom det okända (om man ska vara lite högtidlig). Genom en lundensisk universitetsmiljö, en forskningsuppgift – eller ibland, ett slags upptäckande av en själv.

En handledare kan vara många saker. I spionberättelser är det inte sällan en återgivning av engelskans "handler", en person som står i skuggorna och ger folk ljusskygga uppdrag för KGB, CIA eller vad det nu kan vara. Det kan också vara en person på ett universitet, en som står till buds med råd, dåd, uppmuntran och framdrivande för en student som skriver uppsats eller kanske en doktorand som arbetar på sin avhandling.

Precis som producenten i musikindustrin – eller kanske förläggaren och redaktören i bokbranschen – är handledarens uppgift inte helt lätt att förstå utifrån.


Vid ett större universitet, som Lunds i mitt fall, kan man finna handledare med många olika stilar. Vissa går in i den skrivandes detaljarbete, vissa tar ett steg tillbaka. Vissa är mest intresserade av formen på det skrivna, vissa mer av abstrakta frågor kring teori och idébildning. Men gemensamt är ofta en vilja att få fram det som döljer sig inom skribenten själv. 

Det är inte alla uppsatsskrivare som vet vad de har inom sig – då måste man som handledare gå in och stimulera kreativiteten, så att det dolda kommer upp till ytan. Stephen King skriver i boken "On writing" att han ser på författande som att frilägga ett fossil begravt i jorden. Att skriva en vetenskaplig text är ett liknande arbete, där både det studerade materialet och den forskandes tankearbete bildar delar av ”fossilet”. Det är här handledaren kan bidra – med uppmuntran, och förhoppningsvis med subtilare verktyg än en slagborr.


Men jag tror att handledaren kan ha en uppgift till: att försöka stimulera skribenten att se skrivandet som ett självreflekterande arbete. Genom att ägna tid åt en forskningsuppgift kan man lära sig något om sig själv, inte genom yttre styrning utan genom att se vad som väcker ens intresse, vilka tankar som ”ekar” tillsammans med de egna, både i litteraturen man läser och i objektet man studerar.

När man genomfört en forskningsuppgift är det givande att ta ett steg tillbaka och fråga sig: ”Vad har jag egentligen gjort här, och vad säger det om mig? Har arbetet påverkat mig på något sätt, och inte bara vår kunskap om materialet?”

Min poäng är inte att arbetet bör vara inriktat på skribenten själv i stället för det man studerar (det vore minst sagt att skjuta för lågt) men att själva skrivprocessen, med alla dess motgångar och förändringar, kan lära den som skriver något om sig själv.

Och i denna process kan det hjälpa med någon som håller i en metaforisk hand – kanske ibland drar, ibland håller tillbaka ... men oftast bara hjälper handen att röra sig själv.