Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Der var et yndigt land – personlig betraktelse

"Matador" (1978-81) väckte minnen av ett dejligt Danmark. Men sen...

När halvdanske Hans-Åke Persson från Landskrona blev professor i modern europeisk historia i Roskilde hade han "kommit hem". Trodde Persson. Men sen kom DF och Pia Kjærsgaard...

Danmark: en personlig betraktelse.

Min morfar hette H.C. Andersen och var från Odense. Han bodde tillsammans med min mormor på Østerbro i Köpenamn och var en tystlåten man som föredrog att korsa världshaven som sjökapten i stället för att vara hemma på Korsørgade 35. Miljön var lite åt Bergmans "Fanny och Alexander"-hållet men i miniatyr. Dansk borgerlighet med pigekammer och Clara Pontoppidan. På lördagarna kunde vi se Volmer-Sørensen i "TV i Tivoli".

Jag tillbringande mycket av min barndom där. Delvis på grund av att min mor då och då var lite bräcklig. Vi bodde i Landskrona och tog de så kallade Scarlett-färjorna till Tuborg hamn. Hemmet på Korsørgade var tryggt, varmt och spännande. Det var impregnerat med cigarrök. Mormor och hennes systrar - de var ett dussintal - rökte cigarr som borstbindare. Man fick skära sig fram, men gott luktade det.

Och alltsammans var en doft av den kontinentala världen.


I varje fall var det en rejäl kontrast till arbetarstaden Landskrona, med hårdhänta uppväxtförhållanden där man snart fick lära sig att slå folk på flabben om dom kallade en "din danske skideröv". Lite främlingsfientlighet var det nog. Inget konstigt med det, eftersom det var nästan lika illa att komma från Asmundtorp. Men ändå.

Från min horisont var de danska och svenska världarna oförenliga. Det var inte bara ett sund emellan, utan så mycket mer. Så här i efterhand var det inte bara en fråga om nationalitet utan även i allra högsta grad en fråga om att byta klass, för min del genom att ta båten till Tuborg. Köpenhamn var utlandet på mer än ett sätt.


Danmark var i mitt hem höjt till skyarna. Enligt min mor var svenskarna fega. De hade uppträtt eländigt under andra världskriget. Danskarna däremot hade visat prov på hjältedåd, inte minst genom motståndsrörelsen som på olika sätt hade satt käppar i hjulet för den tyska ockupationsmakten. Danskarna hade moral och uthållighet.

När den fantastiska serien "Matador" sändes 1978-81 i Danmark blev det en rejäl påspädning, av hela min barndom. Inte nog med att det var "Fanny och Alexander"-light, utan jag fick återse mitt Danmark. Porslin, bord och stolar, ja allt i serien var som hämtat från mina morföräldrars hem.

Danmark var för mig antitesen till Sverige.


Min ibland något bisarra humor gick inte alltid hem på svensk botten. Visst gillade man Monty Python i Sverige, men inte alltid min tolkning. Det var för lågt i tak. På Samsø där jag tillbringade somrarna med min familj i vuxen ålder - och även i andra sammanhang - fick jag bekräftat att danskarna, tyckte jag, plockade ironin, var tillåtande och bollade tillbaka galenskapen.

Och i den duren fortsatte det. Tills jag tackade ja till ett jobb inom akademin på andra sidan sundet. Nu fick jag en möjlighet att komma hem, till och med pendla och verkligen frottera mig i hygge och understatements. Tänkte jag.

Men så blev det inte riktigt.


Redan 2001 hade jag fått en föraning om det danska politiska debattklimatet, och kanske en del av det danska kynnet. Det skedde i samband med att Pia Kjærsgaard hade fått utrymme i Sydsvenskan (2/12 2001) efter att DF (Dansk Folkeparti) hade gjort ett kanonval och gett sig på Sverige och svenskarna.

Som reaktion skrev jag en artikel om fenomenet högerpopulism i allmänhet och DF i synnerhet (Sydsvenskan 9/12 2001). En mera allmän betraktelse över ett nytt europeiskt fenomen.

Det skulle jag inte ha gjort.

Det kom en omedelbar attack, så fradgan stod ur mungiporna på den goda Pia: "Persson psykologiserar sine modstander, ligesom man i Sovjetunionen gav dissidenter psykologisk behandling" (Sydsvenskan 14/12 2001).

Hon ville inte sättas i bås med alla onda människor i Europa, som Haider, Le Pen, etc.

Pia är en skicklig politiker, karismatisk med ibland inte så lite bondfångarknep. Lätta att genomskåda, kan man tycka. Men av några av mina danska kollegor har jag bland annat fått höra att DF är "guds gåva till Danmark". Jag minns att jag vid tillfället blev rätt ställd och undrade vad fan är det människan säger?

Nu började jag bli osäker på om min danska identitet hade fog för sig.

Det skulle komma mer.


Det hör till historien att flera av mina grannar på Samsø röstar och har röstat på DF. Trevliga och gemytliga människor med arbetarbakgrund. De vill att jag varje år lägger ut texten om migrationen i världen. Mitt villkor är att det serveras gin och tonic, samt att de håller truten till dess jag är klar. Det brukar fungera. Men frågorna om den obehagliga omvärlden är många. Snällt sagt är de främlingskritiska.

Men det finns ännu en dimension här, som gjorde mig riktigt beklämd och ledsen. Mitt barnbarn som har svensk mamma och afrikansk pappa har alltid älskat Samsø. Men när han var sex år ville han inte längre följa med över. Ingen kunde förstå varför. Långt om länge kröp det fram: "I Danmark tycker man inte om en sån som mig." Det var hans förklaring.


Det är möjligt att danskarnas "hårda och ärliga ton" - som Pia skriver i artikeln riktad mot mig - var något som mitt barnbarn inte hade beredskap för och därför inte riktigt klarade av. Han ville inte åka dit mer.

Mitt barndoms Danmark hade fått sig en redig törn.

Detta är enbart mina personliga erfarenheter, men ändå. Det går inte att komma ifrån att mina exempel tyvärr kan mångdubblas. Danmark måste jobba på sitt varumärke, som det nu heter. En grekisk utbytesstudent menade att "danskarna är extremt oförskämda". Inte bra, i synnerhet som det finns så mycket positivt med Danmark. Alltjämt och inte bara i det förflutna. Men det får jag ta en annan gång.


FOTNOT. Orden till "Der er et yndigt land", Danmarks ena nationalsång (den andra är kungssången, "Kong Christian stod ved højen mast"), skrevs av Adam Oehlenschläger år 1819: den börjar "Der er et yndigt land, / det står med brede bøge / nær salten østerstrand / Det bugter sig i bakke, dal, / det hedder gamle Danmark / og det er Frejas sal."


Hans-Åke Persson

kultur@kvp.se