Svaren går utmärkt väl att överföra till dagens storföretag, menar professor Richard Boyatzis i sin nätföreläsningsserie "Inspiring leadarship...": "Rolling Stones är mer framgångsrika än Beatles vilket inte har med det konstnärliga innehållet att göra utan hur gruppen fungerar tillsammans i ett längre tidsperspektiv".
Enligt professorn handlar det om att ha en "gemensam vision" som håller hela vägen.
Båda inledde karriären som skivartister i det tidiga 60-talet, och ingen trodde att det skulle vara mer än tre-fyra år. Beatles var de trevliga pojkarna från nordvästra England, Stones de stygga från Londons ytterområden med bohemstil och en skramlig form av "britblues".
Om någon 1964 frågat vilket av banden som skulle spela på 70-talet var svaret givet: Beatles. På ytan välorganiserade och homogena.
Men Beatles höll i knappt tio år, förra hösten firade Stones 50 år i branschen.
När Beatles manager Brian Epstein dog 1967 började medlemmarna glida isär, skillnaderna mellan Lennon, McCartney och Harrison blev allt tydligare. Lennon ville - med sin Yoko Ono - förvandla Beatles till politiska aktivister, medan McCartney ville leva familjeliv på landet, samtidigt gled Harrison allt längre in i indisk mysticism. 1966 slutade Beatles turnera för att i stället satsa allt i studion.
1970 var Beatles-eran över även, om skivförsäljningen och myten lyckats hålla varumärket vid liv.
Då var Stones redan inne på andra varvet: med album som "Beggars banquet" 1968, och "Exile on Main street" 1972. Stones var fortfarande en homogen grupp med samma mål, samma ideal. Enda hotet var Mick Jaggers dröm om en solokarriär. Man har lyckats hålla ihop företaget som nu växer rekordartat med återutgivningar, prylar, pop-up-stores, konserter och konsertfilmer - som nu aktuella "Sweet summer sun", inspelad i Hyde park i somras. Med en medelålder runt 70 är Stones fortfarande världens bästa rockband, och Stonesloggan har blivit ett av världens starkaste varumärken.
Premium
