Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför måste Åsa dö

Åsa Nelvin.
Foto: Sören Karlsson

Och Sylvia, Karin, Virginia, Victoria... Dessa Begåvade Dystra! David Stenbeck i döda poeters sällskap, med en maning att inte glömma Åsa Nelvin, diktaren som speglade sin tid.

Det sägs att unga män i 20-årsåldern är särskilt sårbara för andlig sorg. Men jag har mest mött kvinnor som burit sådana bördor. Och samtliga har varit intelligenta, svåra – älskande och likgiltiga om vartannat, ofta med maniska perioder följda av ett intensivt intet.

Förödelsen när det egna jaget själsligen stagnerar kan vara så stor att det inte tycks finnas räddning. Då räddar vi världen ifrån oss. Medvetandets äckel inför verkligheten korrumperar vårt förnuft, och vägen ut ur mörkret blir vägen in i det. Poetens tidiga död är gammal, åtminstone bilden av den: lidandet, passionen, rörelsen inför alltet – men också kylan, för en vriden, sjuk och våldsam värld där våra ansträngningar knappt märks av. Den egna betydelsen förminskas, i egna ögon. Ångesten karvar i anden.


Sylvia Plath

Och så finns det de, som inte klarar av tyngden, som inte står ut med att vara kvar, kvinnliga författare som gått ut genom denna dörr – som Karin Boye (1900-41), Virginia Woolf (1882-1941), Victoria Benedictsson (1850-88). Och så Åsa Nelvin (1951-81), Sylvia Plath (1932-63).


Sylvia Plath, som bland annat skrev Glaskupan, hade en lång historia av depression, och sade efter en behandling med elchocker 1953 att det var en ”tid av mörker, förtvivlan och desillusion så dunkel som endast det mänskliga sinnets helvete kan vara – symbolisk död, stel av skräck, och sedan den smärtsamma våndan av långsam pånyttfödelse och psykologisk regeneration.”

Åsa Nelvin lekte med döden, hon använde den nästan som ett musikinstrument, vilket hon plockar fram när hon känner för det. Den är alltid där: i Gattet som påminnelser och tankeexperiment. Som jämförelser, referenser. Hur dovt är ändå inte det? I Tillflyktens hus manifesterar sig döden fysiskt, även om narratologin ofta är drömd, drömsk eller mardrömd. 


Karin Boye
Foto: Foto: Okänd -

Nelvin interfolierarar oss i dödens närvaro, eller den i oss. I den tomma staden, i människan hon möter och i jaget – alla är stadda i förfall, särskilt jaget verkar vilja kremera sig i förtid, åtminstone så länge hon tvingas utstå sällskap av andra monster och människor. 

Hon föddes gammal, Åsa Nelvin. Hennes seende speglade tiden, hon var inte ens ung som ung, och kompenserade med medicin, och droger är tid – ånga, dimma, dagg, å, ström, kanal och havet, alltings öppning, alltings slut. Tiden är klockan som ruttnar i natten, det är som att Åsa kom in i ett hus på samma sätt som hon förlossades: mot sin vilja.



Victoria Benedictsson

N, hon kallade sig så. Inte ens ett namn. Bortom massan, utböling oavsett var hon var.

Initialen N, namn, Nelvin, med avslutande N. I dikten Min prins av flipperspelet är hon djupt involverad i en pojkväns kvällsnöje på någon bar, eller vem han nu är. Hon övervärderar situationen, kanske vill hon hjälpa honom, kanske för fiktionen. Men han älskar inte henne, alla fattar det. Åsas väg i staden, hennes promenader, att hon skriver om dem. Hon markerar dessa tomma stråk. Kvinnlig flanör, annars så typiskt manligt – att ha all tid i världen. 

Denna vandring i staden som museum, allt  är dött, vår mänskliga värme har svalnat, som att vi blivit fossil, inte i sten men sociala fossil, bakom persiennerna och i tevens sken, som om varje människa var en spegelyta.



Virginia Woolf
Foto: Foto: Tv 2 Danmark

Förmodligen hade mycket sett annorlunda ut för Sylvia Plath om inte världen varit männens, om hemmets bestyr (och ekonomin, för den delen) hade fördelats jämnt. Det ligger också något utslitande i att det är kvinnan som ständigt tilldelas och påtvingas ansvaret att föda fram alla dessa nya människor till världen; till vilken nytta, frågar Plath. Ett oupphörligt ösande ur självet, och att samtidigt axla ett författarskap som kräver sin tribut både själsligen och krasst ekonomiskt. Det har inte blivit mycket lättare i vår tid, ett realistiskt och farligt incitament för att få det hela – överstökat.

Jag läser dessa Begåvade Dystra, och de uppenbarar tung tröstlöshet, men föder samtidigt en ilska, känslan av onödighet, att saker hade kunnat och kan bli bättre. Men hur övertalar man någon om det, som inte längre vill kännas vid världen, tiden?


David Stenbeck

kultur@kvp.se