Foto: Åke Malmström
 Foto: Åke Malmström

Case closed

Publicerad
Uppdaterad
I dag för 25 år sedan hittades Catrine da Costas styckade kropp. MarieLouise Samuelsson finner lärdomar att dra av rättsprocessen.
Det var för sent långt innan mordet på Catrine da Costa preskriberades 1 juli, för sent att någonsin "lösa" styckmordsfallet. DNA-prover skulle inte ha spelat någon roll, nya fakta och bevis har ytterst små chanser mot konspirationsteorier, ideologier och cementerad misstro mot rättsväsendet, allt numera dessutom balsamerat till evigt liv, i bloggosfären.
Misstro mot överhet i allmänhet och mot rättsväsendet i synnerhet är alla konspirationsteoriers grundbult. Vilket innebär att de som är övertygade om obducentens och allmänläkarens skuld anser att denna skuld mörkades av Etablissemanget. Och de som tvärtom tror att läkarna är oskyldiga tror också att (jurist) etablissemanget mörkar, men då att man nu medvetet spelar ned sin delaktighet i ett justitiemord.
Vid tiden för styckmordsrättegångarna var mediemanegen väl krattad för alla sorters mer eller mindre konspiratorisk misstro. Catrine da Costa mördades 1984, men rättegångarna hölls åren efter mordet på Olof Palme, ett fall som drog ur logikproppen och fick etikspärrar att släppa, som fick redaktioner att upphöja fikarummens mysrysiga skvallerkonspirationer till nyhetsmaterial.

Nej, slutet på 1980-talet var ingen bra tid för den som ville ha mediernas hjälp att få veta vad som var sant och relevant. Palmemordet fick journalister att förtränga att "spaningsledaren" Hans Holmér i åratal hade varit besatt av att jaga kurder. Medier lät Holmér agera hjälte, kameror knäföll för hans vapenviftande och de flämtande värmeljusen. Parallellt antydde samma medier att Holmér var inblandad i mordet, var det inte rentav han som sköt, på Sveavägen?

Teorier som kompletterades med att tidningar, på nyhetsplats, innehöll fördomsstinkande påståenden om något slags homosexkonspiration som inkluderade Holmér och Ebbe Carlsson. Alla var inblandade. Det var något skumt. Hur då? Jamen, det vet man ju. Hur dom håller ihop. Bögarna. Överheten. Polischeferna. Politikerna. Juristerna. Det finns en evig förtjusning i sådana tankefigurer, Dom Där Uppe, Eliten, Etablissemanget, Högt Uppsatta Herrar.

Vid den här tiden hade dessutom 60- och 70-talets klasskampsretorik falnat. Ondskan i form av Fabrikören i hög hatt som sög ut Arbetaren var helt enkelt inte gångbar längre, men en del av den retoriska kampenergin kunde kanaliseras till Höga Herrar som blev avsugna av Horor, en bokstavligt åskådlig bild av förtryckaren där uppe, offret här nere. Pampen ersattes av patriarken, den ekonomiska jämställdhetsdebatten privatiserades och sexualiserades vilket knappast gjorde jordmånen för konspirationer sämre: Läkare (manliga!) tror att dom är Gud, men är i själva verket djur, typ.

Men om den falang som tvärsäkert anser att läkarna är skyldiga kan sägas ha lättväckta fördomar mot män, pappor, mot den juridiska, medicinska och politiska överheten, visar företrädare för dem som tror på läkarnas oskuld också prov på unken fördomsfullhet. I förhållande till feminism och vårdnadstvister och genom att man likställer oseriös vittnespsykologi med a l l psykodynamisk terapi.


Jag tillhör dem som, trots allt, har en hyfsad tilltro till det svenska rättssystemet. Att flera instanser dömt läkarna till brott mot griftefriden borde därför övertyga mig om att de, bägge två, verkligen har utfört en styckning.
Men jag kommer inte ifrån att jag, då och nu, uppfattar att rättsprocessen hade inslag av kollektiv, juridisk och medial galenskap, i sådant som att "barnets berättelse" ansågs bevisa någonting alls. Trots att barnet bara var 18 månader, trots att den som levererade berättelsen var mamman, involverad i en komplicerad skilsmässa. Jag är medveten om att det ligger bortom de flestas fantasi att föreställa sig vilka övergrepp vuxna är kapabla att begå mot egna och andras barn, som i exempelvis Fritzl-fallet. Men det var inte de vidriga detaljerna, att barnet skulle ha bevittnat en styckning som skulle ha skett samtidigt som två män ägnade sig åt hetero- och homosex samt incest, som gjorde utsagan otrolig. Utan att barnet, under sådana omständigheter, ändå skulle ha förmått bilda sig en uppfattning om Catrine som "snäll", medan pappa allmänläkaren och farbror obducenten var elaka. Att berättelsen inte kunde nöja sig med övergrepp och förövare, att den också måste definiera kvinnan, inte bara som offer, utan också som god.

Journalisters begripliga tendens
att liera sig med den sida som är enklast att uppfatta som "god" eller "snäll" hänger, bland annat, ihop med yrkesmässig nöjeslystnad.
Det är helt enkelt mer spännande (och mer lättproducerat) med den där mysrysjournalistiken, att skrämmas med Ondskedockorna, att därefter arrangera Hantera-Sorgen-lekar, än att gneta med granskning av låt säga bostadspolitik eller infrastrukturfrågor. Att visa vilken godhet/ondska man tror på, vilket åsiktsgäng man vill vara medlem i riskerar att bli viktigare än juridik och sannolikhet. Det är inte den enda förklaringen, men en bidragande orsak till att det rättsliga efterspelet till det tragiska, vidriga mordet på Catrine da Costa kollapsade och alstrade andra tragedier, andra vidriga omständigheter.

Det är som sagt för sent att tänka sig att fallet skulle lösas, på ett sätt som kunde bli allmänt accepterat och erkänt, det är förskräckande för sent att kompensera och reparera. Det man möjligen kan hoppas på är att just Catrine da Costa-fallet gör sig påmint, som ett dåligt samvete, (sådana kan aldrig preskriberas), varje gång medier aningslöst rabblar den där ramsan om att "bra journalistik ska väcka starka känslor".
Varje journalist eller debattör som tycker att det är finare att "gå på magkänsla" än att hålla huvudet kallt och använda hjärnan är nämligen, då och nu, en högriskfaktor, inte bara med makt att förskjuta det berömda allmänna rättsmedvetandet utan också med makt att minska eller frånta den som är misstänkt, skyldig eller oskyldig, möjligheten till rättssäker prövning.
MarieLouise Samuelsson
MarieLouise Samuelsson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag