Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Årets Thaliapris går till Koutsogiannakis

DRÖMMER OM EN FOLKTEATER. "Inte en som är tam och populistisk. Men då måste man ta vissa risker...." På lördag får Michalis Koutsogiannakis ta emot årets Thaliastatyett, en version av Bror Marklunds bronsstaty. Foto: Stefan Lindblom/Helsingborgs-Bild
Foto: Stefan Lindblom/Helsingborgs-Bild
Årets Thaliapris utdelas på Helsingborgs stadsteater lördagen den 11 oktober, efter föreställningen av "Frankenstein" på Lillan. Foto: Christer Wahlgren

Michalis Koutsogiannakis får årets Thaliapris för sin glödande rolltolkning av tyrannen Caligula, i Albert Camus versdrama från 1945.

Två av juryns medlemmar - Theresa Benér och Martin Lagerholm - träffar en pristagare som aldrig vill förstelnas.

Så lyder Thalia-juryns motivering

Thaliapriset för säsongen 2013/14 tilldelas Michalis Koutsogiannakis, för titelrollen i Albert Camus "Caligula", på Helsingborgs stadsteater. Utifrån regissören Pontus Stenshälls radikala koncept formar Koutsogiannakis och hans tre medspelare en dynamisk, lekfull klassikertolkning, där Caligulagestalten ständigt överraskar i sina tvära kast mellan filosofisk rationalitet och besinningslöst despotiska handlingar. Michalis Koutsogiannakis har i en rad roller på Helsingborgs stadsteater utmärkt sig för sina kreativa tolkningar av utmanande texter med absurdistisk och poetisk mångtydighet.

Älskar det oförutsägbara

NAMN: Michalis Koutsogiannakis.

FÖDD: 1959 i Chania, på Kreta.

BOR: I Helsingborg.

STUDIER: I bland annat sociologi, teatervetenskap och hos teaterpedagogen Ingemar Lind. Skådespelare i ensemblen vid Helsingborgs stadsteater, tidigare roller i Uppsala, Göteborg, Borås stadsteatrar och på Dramaten.

FILM OCH TV: "Det nya landet" (2000), "Millenniumtrilogin" (2009), m m.

TIDIGARE PRISTAGARE

1952: Georg Årlin

1953: Gertrud Fridh

1954: Åke Fridell

1955: Toivo Pawlo

1956: Bengt-Åke Bengtsson

1957: Naima Wifstrand

1958: Max von Sydow

1959: Ingrid Thulin

1960: Åke Askner och Lars-Levi Laestadius

1961: Sture Lagerwall

1962: Yngve Nordvall

1963: Folke Abenius

1964: Olof Bergström

1965: Lennart Olsson

1966: Halvar Björk

1967: Agneta Prytz

1968: Arne Hasselblad

1969: Margareta Hallin

1970: Barbara Granzow

1971: Göte Fyhring

1972: Eva Sköld

1973: Gunnar Ekström

1974: Maj Lindström

1975: Carl-Åke Eriksson

1976: Lars Humble

1977: Leif Söderström

1978: Karin Mang-Habashi

1979: Emy Storm

1980: Göran Arfs

1981: Holger Reenberg

1982: Elsa-Marianne von Rosen

1983: Kåre Sigurdsson

1984: Carl-Åke Eriksson

1985: Lars Passgård

1986: Arne Strömgren

1987: Pär Ericson

1988: Marianne Mörck

1989: Annika Lundgren

1990: Kristina Kamnert

1991: Ronnie Hallgren

1992: Mats Eklund

1993: Jonas Kåge

1994: Peter Oskarsson

1995: Bente Lykke Møller

1996: Helen Sjöholm (Malmö Musikteater)

1997: Staffan Valdemar Holm (Malmö dramatiska teater)

1998: Kjell Stjernholm (Moomsteatern Malmö)

1999: Lena Josefsson (Skånes dansteater)

2000: Hans-Peter Edh (Malmö dramatiska teater)

2001: Fredrik Gunnarson (Malmö dramatiska teater)

2002: Henric Holmberg (Skillinge teater)

2003: Teater Terrier, Malmö

2004: Bror Tommy Borgström (Ystads stående teatersällskap)

2005: Maria Sundbom (Malmö dramatiska teater)

2006: Dramaturgerna Jörgen Dahlqvist, Fredrik Haller, Christina Ouzounidis (Teatr Weimar. Malmö)

2007: Maria Sundqvist (Operaverkstan, Malmö Opera)

2008: Kajsa Giertz (Hipp, Malmö stadsteater)

2009: Varietéteatern Barbès (Nina Jemth och Pelle Öhlund)

2010: Lindy Larsson (Malmö stadsteater)

2011: Erik Gedeon och Klas Abrahamsson (Malmö stadsteater)

2012: Harald Leander

(Teater 23, Malmö)

2013: Stefan Johansson (Malmö Opera)

Juryns hedersomnämnanden

Signe Krogh nominerades för den innovativa videodesignen till Moomsteaterns Danteinspirerade "Mannen utan riktning", och Jens Peter Karlsson för text och regi till kammarspelet "Nattvak" på Teaterrepubliken. Dorte Olesen uppmärksammades för koreografin till "Vitt rum med röda flätor och sol" på Månteatern, liksom Mariana Araoz för regin av Skillinge Teaters "Måsen",
Nominerade blev även Melanie Mederlind för regin av Anja Hillings "Mitt unga idiotiska hjärta", liksom Carina Persson Gedeon för scenografin till Caryl Churchills "Love & Information", båda på Malmö stadsteater. Ytterligare hedersomnämnanden går till scenkonstkollektivet PotatoPotato för feministcollaget "Radikal vänskap" och Stalle Ahrreman för regi av "Märklin och Turbin" på Teater Sagohuset i Lund.

Thalia-juryn består av:

Ordförande: Theresa Benér, kulturskribent, teater- och konstkritiker. Lars Gustaf Andersson, professor i filmvetenskap vid Universitetet i Lund, författare. Matti Edén, musikskribent, musiker och lärare. Boel Gerell, författare, kulturjournalist, lärare vid Lunds universitets författarskola. Martin Lagerholm, teater- och operakritiker. Christel Persson, kulturredaktör i Kvällsposten.

Det brukar sägas att onda rollfigurer är tacksamma och lite farligt fascinerande för både publik och skådespelare. De är ju gränsöverskridande och utmanande våra mest vedertagna normer.

Vi frågar Michalis Koutsogiannakis vad det var som gjorde att vi, tillsammans med Helsingborgspubliken, i våras kunde bli så entusiastiska över "Caligula", Albert Camus versdrama från 1945: om en makthavare som filosoferar om frihet och i nästa scen mördar brutalt på godtyckliga grunder - och där titelrollen har tydlig samtidsreferens till Hitler.

- Vi var själva förtjusta. Arbetsprocessen var väldigt lekfull. Det finns en tolkningsnivå som är mer analytisk där man försöker förstå saker och ting, och så finns det en mer poetisk nivå som inte är så rationellt strukturerad. Där det mer handlar om stämningar och antydningar, vilket jag själv uppskattar.

Regissören Pontus Stenshäll, inbjuden från moment:teater i Gubbängen i Stockholm, gjorde en radikal bearbetning för endast fyra manliga skådespelare och ett antal dockor. Michalis Koutsogiannakis berättar att Stenshäll - som är känd för att arbeta med drastiska grepp och ironier - var mån om vissa tonfall, men gav stor frihet:

- Det var en skapande atmosfär och vi skådespelare var inte reducerade till marionetter. Annars är det rätt vanligt med regissörer som gjort sin färdiga analys hemma, och så kommer de till oss och ska applicera detta. Men det handlar ju inte bara om att vara en duktig regissör. Man måste ge sig in i en gemensam resa och vara tillräckligt intelligent för att använda sig av de resurser som finns framför näsan. Utgångspunkten är texten, den har jag respekt för.

Rollen som den despotiske Caligula var också ovanligt fysisk.

- Ja, men inte fysisk i betydelsen gymnastisk, vilket jag inte gillar. Det måste ju vara adekvat och relaterat till materialet. I "Körsbärsträdgården", till exempel, gick vi runt och spelade en roll och försökte vara trovärdiga. Det finns en risk att rollen blir en förstelnad kopia, som en färdigsydd kostym. Publiken kan kanske känna sig trygg med att hela tiden känna igen en karaktär, men jag tycker att det blir mer spännande om det är oförutsägbart.

Michalis Koutsogiannakis är för många svenskar känd som den utvisningshotade flyktingen Massoud i tv-serien "Det nya landet" (SVT, år 2000). I film och tv får han oftast spela utlänning: "De ringer när de behöver någon med mustasch", konstaterar Michalis sardoniskt. Under sina år på Helsingborgs stadsteater har han däremot haft stor mångsidighet i sina rollporträtt. Vi talar om hans arbete med Thomas Bernhard, Slawomir Mrozek och Samuel Beckett - han tycks som mest frigjord i tolkningar av absurdistiska texter?

- Ja, jag har lättare att identifiera mig i det landskapet. Jag uppfattar själv livet som absurt och tragikomiskt, säger Michalis och tillägger:

- Mitt val att hålla på med det här yrket är ju också ganska absurt. Det bygger mycket på språket, som jag med mitt ursprung inte haft en självklar tillgång till, utan något jag i vuxen ålder fått lära mig, som en apa.

Koutsogiannakis är svensk sedan 70-talet men har hus hemma på Kreta och får inspiration av språk, poesi och konfliktformuleringar i antika grekiska dramer. Han ser sig som privilegierad, att vara fast anställd vid en stadsteater, men beklagar att det ofta finns en ängslighet i repertoarvalet:

- Konstnärligt ligger ribban lågt och det är för mycket prat om omorganisationer och administrativa problem. Vi skulle behöva diskutera andra saker. Jag vill ha andra ord i mitt maskineri, ord som är inspirerande och driver mig att upptäcka vad det är vi ska berätta!

Han vill att teatern ska hävda sin plats mitt i samhället, som intellektuellt och politiskt kraftverk:

- Här i Helsingborg har vi en stor scen som är problematisk. Den byggdes på 70-talet av sossarna som en folkteater. Men nu finns det så många olika alternativ och stimuli. Jag förstår att det blir en rädsla om det inte kommer folk, för då blir ju vår existens ifrågasatt. Samtidigt är det en gåva att ha ett sådant offentligt rum i en stad.

- Jag drömmer också om en folkteater. Inte en som är tam och populistisk. Men då måste man ta vissa risker, man måste omdefiniera uppdraget hela tiden. Det måste vara en levande diskussion.

"Caligula" var ett risktagande, vars framgång bekräftar Michalis Koutsogiannakis resonemang.

Årets Thaliapris utdelas på Helsingborgs stadsteater lördagen den 11 oktober, efter föreställningen av "Frankenstein"på Lillan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!