Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Är dödens period i Gamla Testamentet

En vänlig grönska? Foto: Per Wissing

Våren har kommit till Lund. Sommaren är på väg. Av gammal hävd brukar just denna tid ses som den mest typiskt lundensiska. Värmen håller på att övervinna kylan - det gråa "lundavädret" med regntunga skyar håller på att ge upp. Jag kommer på mig att citera Stagnelius ord:

"Ren blåser Herrans anda

i trädens kronor liv,

där luftens skaror blanda

sitt gälla tidsfördriv.

Väckt ur den långa dvalan

I böljornas gemak,

lovsjunger åter svalan

vid odlarns låga tak"

En vacker bild. Men också dubbel. För mig, som forskar på det hebreiska Gamla testamentet och dess språkliga släktingar i den antika Främre orienten, framstår idén om värmens återkomst som tveeggad.

Vi har ärvt så oerhört mycket idéer från Gamla testamentet och dess värld - genom judendomen, kristendomen och islam lever dess bilder. Och i den textsamlingen, som har sin bakgrund i antikens Sydvästasien, är bilden av sommarvärmen en annan. I den gammaltestamentliga kultursfären var värme ofta ett negativt fenomen: Det kopplades till torka, kraftlöshet, feber.

Samma tanke - ännu skarpare uttryckt - hittar man i kilskriftstexterna från Ugarit i Syrien (som både språkligt och motivmässigt är nära släkt med de gammaltestamentliga). Sommaren är i många gamla främreorientaliska texter en dödens period, då det livgivande regnet inte faller.

I texterna från Ugarit är det ännu mer konkret: Där härskar Dödsguden själv över världen när sommartorkan råder. En liknande negativ sommarbild hittar vi i Gamla testamentet, i Psaltaren 32:4, där författaren säger till Gud: "dag och natt låg din hand tung på mig / jag blev som en åker i sommarens torka." (Bibel 2000)

Just om detta motiv - torkan som symbol för döden i Gamla testamentet och Ugarit - skrev jag min avhandling, och jag tar också upp det hela i min bok "Gud är ett verb: tankar om Gamla testamentet och dess idéhistoria". I den senare roar jag mig lite med att tänka på den klassiska svenska psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt", som talar om att "allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver". Orden är till stor del lånade från "Jesajas bok" kapitel 40, vars författare i sin tur har påverkats av äldre bilder av torkan som dödens kraft. Denna psalm hörs gång på gång - jag har själv sjungit den i Lunds domkyrka. Men meningen då är att livet återkommit med våren och sommaren, inte döden. Psalmförfattaren kommer dock inte helt undan sitt främreorientaliska arv, och lite "dödlighet" kommer med på ett hörn i den citerade raden. Så ser vi åter att våra kulturella referenser är blandade, med svenskt och sydvästasiatiskt i en enda soppa. Våren och sommaren kan betyda både död och liv.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!