Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Anna Ekström:
På menyn – hat

PRAGMATIKER. Ariel Sharon (1928-2014) var många saker: general, politiker, bonde (här i Sinaikriget 1973). Men att han skulle ha lagat blodkorv på palestinska barns blod är en historia som faller rakt in i klassisk medeltida europeisk antisemitism.

Blodpudding på palestinskt barnablod – påstår en svensk muslimsk ledare att Ariel Sharon skulle ha beställt.

Anna Ekström efterlyser prästerskapets ansvar: vad gör moskéerna för att hejda det nya hatet mot judarna?

FAKTA

"Ariel Sharon är död!

En gång när han skulle fira sin födelsedag beordrade han några israeliska soldater att slakta och tömma några palestinska barn på blod. Han skulle använda deras blod till att göra i ordning blodpudding och servera på hans födelsedagskalas.

Han har legat i koma sedan 2006. Gud är rättvis!

Denna berättelse har våra äldre berättat om och några av dessa barn kände dem och kände även deras föräldrar.

Han blev kallad för Drakula efter den händelsen..."Källa: na.se

Aisar Al Shawabkeh, talesman för en moské i Örebro, påstod på Facebook att den före detta israeliske premiärministern Ariel Sharon lagat mat av blod från människobarn. Talesmannen gav då uttryck för tron på en antijudisk myt med rötter i det medeltida Europa.

Det händer ofta att muslimer i många länder verbalt eller fysiskt angriper judar och judisk egendom. Publikationer och aktioner väcker undran över hur utbredd antisemitiska föreställningar blivit inom umman, en gemenskap som en gång i tiden var mindre antijudisk än kristenheten.


Enligt en PEW-studie från 2011 var nära 100 procent av muslimerna i länder med muslimsk majoritet negativa till judar - i Israel var hälften positiva, ett fynd som kanske överraskar. I USA och Europa var befolkningen betydligt mera positivt inställd till såväl judar som muslimer.

"Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige" från 2005, av Henrik Bachner och Jonas Ring, bekräftar förhållandet. Bara knappt 20 procent av muslimerna var inte antisemitiska och nära 40 procent mycket antisemitiska. Bland de kristna var drygt 60 procent inte antisemitiska och under fem procent mycket antisemitiska. De icke-religiösa var bara något mera antisemitiska än de kristna.

En senare paneuropeisk studie kallad SCIICS - publicerad 2013 av Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung - pekar åt samma håll. Muslimska européer var betydligt mera fientligt inställda mot "utgrupper", som homosexuella och judar, än deras kristna medeuropéer.

Knappt tio procent av de kristna instämde i påståendet att "judar är opålitliga", medan hela 45 procent av muslimerna var av den uppfattningen.


Muslimer kan inte förneka att umman i vår tid har ett mycket stort problem med antisemitism. Ändå ser vi inga kraftfulla åtgärder från prästerskapets sida.

Katolska kyrkans ledning har bett om ursäkt för de onda handlingar som i kristendomens namn begåtts mot judarna och anstränger sig för att bygga upp goda relationer till judiska församlingar och med staten Israel. Detta arbete har givit resultat. Relationerna har förbättrats radikalt de senaste årtiondena, vilket kommer alla till godo. Kanske vill muslimska ledare låta sig inspireras av detta framgångskoncept?