Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Allt om Nikis pappa

SKANDALSUCCÉ 1966. de Saint Phalles "HON - en katedral" är 30 meter lång, publiken strömmade in i hennes sköte... "Jättekvinnan skapade feta rubriker och många feminister var upprörda." Foto: Hans Hammarskiöld

Conny C-A Malmqvist ser de Saint Phalle i helfigur på Moderna – en pangbrud i alla avseenden, i ett radikalt 60-tal där sexuell revolution och kvinno­frigörelse gick hand i hand.

Konst

NIKi DE SAINT PHALLE: Flickan, monstret och gudinnan | Moderna Museet, Malmö till och med 9/9

Hon var en pangbrud. Snygg, sexig, modemedveten, färgstark och Twiggysmal. Det var 60-tal. Hon sköt skarpt mot sina egna verk. Färgen skvätte som blod över gipsrelieferna. Det var gevärsskott riktade mot patriarkatet, mot kyrkan och en kvävande kvinnoroll.

Men i skottgluggen fanns också hennes pappa som var en inkarnation av patriarkalt förtryck. I spelfilmen Daddy från 1973 gör hon upp med sin pappa – en konservativ adelsman som utnyttjade henne sexuellt. I filmen ser vi pappan lura sin dotter att leka blindbock. Han straffar henne och sätter på henne. Men Niki de Saint Phalle hämnas och förnedrar pappan på en mängd olika fantasifulla sätt. Daddy är burlesk, humoristisk film med sadomasochistiska inslag. Och inte alls politisk korrekt. Den är ambivalent. Hon både älskade och hatade sin pappa. I slutet av filmen skjuter hon dock ihjäl pappan.

 

Här finns inget av den didaktiska, teoretiskt högstämda, humorbefriade feminism som annars dominerar konstscenen. Under det radikala 60-talet gick den sexuella revolutionen och kvinnofrigörelsen hand i hand.

Jag hade inte sett Daddy tidigare, den kastar en mörk skugga över hennes övriga verk – trots humorn och den fantasifulla iscensättningen.

Niki de Saint Phalle föddes i Frankrike 1930, men familjen flyttade på grund av ekonomiska problem till New York där hon växer upp. 1952 flyttar hon till Paris med sin man. 1960 överger hon make och sina två barn för att helt ägna sig åt konsten. Ett oförlåtligt val, särskilt om man betänker att kvinnan skulle stå vid spisen och föda barn.

Niki de Saint Phalles är nog mest känd för sina Nana, frodiga arke­typiska kvinnogestalter i serieteckningsstil både som skulptur och teckning.

Det är ingen slump att hennes Rubensrunda kvinnofigurer fått samma namn som Zolas romanfigur Nana. Hon var också en femme fatale.

1966 gjorde de Saint Phalle skandalsuccé på Moderna museet i Stockholm med en gigantisk Nana. 30 meter lång, större än världens största val. Hon låg på rygg och skrevade. Titeln var HON - en katedral. Publiken strömmade in i kvinnans sköte likt spermier - in, långt in i kvinnans livmoder. Där inne fanns bland annat en mjölkbar, skulpturer, mekaniska mobiler, ett planetarium, en damm med guldfiskar och en biograf. Man kan se verket som en bild för hur konsten blir till. Utan betraktare ingen konst och utan spermier inga barn.

Det var naturligtvis också en storartad happening. Jättekvinnan skapade feta rubriker och många feminister var upprörda. Var det inte bara ytterligare ett befästande av könsstereotyper och varför hade kvinnan så oproportionerligt litet huvud i förhållande till den jättelika kroppen? Är kvinnan mest kropp? Liten hjärna mycket kropp!

 

På Moderna Museets utställning är händelserna dokumenterade. Det finns bland annat filmer och pressklipp från den tiden som man kan ta del av. På utställningen i Malmö samsas flera färggranna Nana­kvinnor.

Men de verk som fascinerade mig mest är de neo-dadaistiska verken. Som den sönderskjutna apokalyptiska reliefen King Kong från 1962. Ett storartat verk skapat under hotet av ett kärn­vapenkrig – ett tredje världskrig som sannolikt skulle innebära slutet för den mänskliga civilisationen.

Assemblaget Den rosa födelsen (1964) påminner om Jean Dubuffets The Tree of Fluids, men här har hon tagit ut svängarna och bygger upp bilden med hjälp av bland annat plastflygplan, dockor, djurleksaker och en stor spindel. Ska kvinnan föda eller är dockan att betrakta som en penis, eller är det en för tidig förlossning som äger rum - en abort? Niki de Saint Phalles verk är generellt sett rika på tolkningsmöjlig­heter. Det är stimulerande.

 

Att nu Moderna Museet bestämt sig för att presentera konstnärer som är rikligt förekommande i museets samling tycker jag verkar vara en bra idé. Så slipper vi de lite konturlösa samlingsutställningar vi fått hålla till godo med. Utställningen med Niki de Saint Phalle var det första försöket.

Det föll väl ut!

 

Conny C-A Malmqvist

kultur@kvp.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!