Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kolossernas tid rinner ut – snart är alla borta

På den svarta tavlan skrev man vad och hur mycket som varje silo innehöll, vem som fyllt på och vem som hämtat.

Foto: Calle Bergendorff

I Lanterninen är varje brunslock en öppning rakt ner till en silo.

Foto: Calle Bergendorff

Maskintornet i sin ståtliga fasad. Står i riktning mot Kävlinge centrum. Enligt planerna skulle silon falla för grävskoporna under 2013, men slutet låter dröja på sig.

Foto: Calle Bergendorff

Brandtrappan är ett äventyr i sig. En tur här är inget för höjdrädda.

Foto: Calle Bergendorff

Det gick åt väldigt mycket el i Silon i Kävlinge

Foto: Calle Bergendorff

Trappan leder till nästa våningsplan, det var väl tilltagna dimensioner mellan våningsplanen.

Foto: Calle Bergendorff

När jordbruket effektiviserades och tekniken förfinades samtidigt som det fanns allt fler munnar att mätta i städerna började märkliga betongformationer växa upp ur det svenska jordbrukslandskapet.

Betongsilor var livsviktiga mellanstationer för det dagliga brödet. Och ny teknik gjorde det möjligt att bygga större, högre och bättre.

Spannmålets gång inne i silon

Den grundläggande konstruktionen av en silo innehåller en större, ofta rektangulär, byggnad med rens, tork, elevatorer, transportörer, personalutrymmen och manöverrum.

De ofta cylinderformade cellerna var för förvaring och via den överliggande så kallade lanterninen fördelades spannmålet till silocylindrarna.

Spannmålet anlände ofta till silon med lastbil där den vägdes och kvalitetstestades.

Eventuellt rensades sedan spannmålet medelst fläkt, skakbord och en magnet som avlägsnade eventuella metallrester.

Sedan torkades grödan för att sedan transporteras upp i silons topp. Via lanterninen som ligger över silons olika runda celler fördelades sedan spannmålet i dessa torn för att förvaras.

Källa: Regionmuseet Landsantikvarien i Skåne

För silobyggnationen var cementet en välsignelse. Jämfört med silor i trä var betongdito hållbara och, kanske framför allt, betydligt mindre benägna att fatta eld.

Omställningen till ett storskaligt jordbruk, där Sverige var självförsörjande, gick som tåget under 1930-, 1940- och 1950-talen.

Jordbruket mekaniserades, volymerna ökade, arbetskraften skulle frigöras till industrierna och i den vevan kröntes många av jordbrukens centralorter av en silobyggnad. Dessa utgjorde navet i hantering av spannmål.

Elsystemen blev bättre, det blev enklare att lyfta och torka stora volymer spannmål och i takt med detta reste sig silorna högre och högre.

Vacker byggnad

De flesta av de silor som fortfarande reser sig i Sydsverige byggdes dock under 1950- och 1960-talen.

- Silon i Kävlinge är nog en tidig 50-talsbyggnad. Den ser lite äldre ut än 70-tals-silorna. Det är en väldigt vacker byggnad, säger fotograf Calle Bergendoff.

Stängd i flera år

Men det dröjde inte många decennier innan tiden sprang ifrån många av dessa betong-kolosser.

Ökad internationell konkurrens, strukturförändringar, centralisering. Orsakerna till att påfyllningen av silotankarna sinade är många. Även silon i Kävlinge stängdes för några år sedan.

- Den ligger mitt i Kävlinge, så läget var inte så bra. Och den var nog lite för liten för att klara sig. Men den finns kvar, det kanske är mobilmasterna på taket som har räddat den, det är ju en inkomstkälla för ägaren, säger Calle Bergendorff.

Kontorslandskap

I Köpenhamn, Laholm, Oslo och Hamburg har de gamla betongkolosserna fått nytt liv som kontors- eller biostadshus.

Men på landsbygden är det helt enkelt enklare att låta silorna stå.

Kanske blir det den faktorn som räddar Kävlinges tyngsta landmärke - för falla ihop av sig själv lär den inte göra.

 

Följ Kvällsposten på Facebook och Twitter – där kan du diskutera och kommentera alla våra artiklar!​

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!