Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kiran hittade sin okända tvillingbror – efter 30 år

Kiran fick sitt namn av sin biologiska mamma, ett namn som betyder ”soluppgång”. Foto: Privat
”Planen är att någon gång bosätta sig i Indien”, säger Kiran Gustafsson som bor i Malmö. Foto: David Carlsson
Under ett par intensiva veckor i våras sökte Kiran efter sina rötter – och hittade rätt. Foto: Privat
Tack vare stor hjälp från många på plats i Indien lyckades Kiran hitta sin tvillingbror. Foto: Privat

Kiran Gustafsson, 33 år, åkte till Indien för att söka efter sin biologiska mamma – men fick i stället reda på att hon har en tvillingbror.

För första gången är syskonen nu återförenade.

– Länge har jag trott att det varit något fel på mig. Nu vet jag att det var det här jag behövde, säger hon.

Det är svårt att inte skratta till när hon säger att hon ”hatar överraskningar”.

Hon ser själv ironin i det hela. Hon som hatar överraskningar – men som ändå möttes av den största av dem alla.

Kiran Gustafsson berättar allting från början, som hon gjort så många gånger den senaste tiden. Hennes sökande efter sina rötter blev nämligen en världsnyhet, som Sydsvenskan var först av svenska medier att skriva om. Eller den stora nyheten blev snarare vad hon hittade.

– Det känns fortfarande som en chock varje gång jag pratar om det, säger hon.

Kiran blev adopterad när hon var tre år. Det var hösten 2016 som hon bestämde sig för att försöka komma i kontakt med sin biologiska mamma.

– Jag gick igenom en kris. Jag kände mig olik mina föräldrar i Sverige och för mig var det viktigt att hitta någonting. Det var det enda sättet för mig att hitta lugn. Jag tänkte på det dagligen, säger hon.

Hon tog kontakt med en holländsk organisation, ACT, som specialiserar sig på det som Kiran behövde hjälp med.

– Så fort jag började leta var det som om alla dåliga känslor bara släppte. Ilskan, bitterheten och övertygelsen om att allt är så orättvist. Allt jag ville var att få svar.

”Jag började storgråta”

Så småningom kom hon till de mest omtumlande veckorna i hennes liv.

Våren 2018 fick hon veta att organisationen, efter många månaders letande, hade fått svar på vad mamman heter. Utifrån den informationen åkte hon till Indien, landet hon föddes i men lämnade som treåring.

Kiran (längst till vänster) bär en röd sari under hennes födelsedagsfriande i Indien. Foto: Privat

Där fick hon reda på att hon har ett syskon. En tvillingbror. Och han ville träffas.

– Känslorna innan jag skulle träffa honom? Det är alltid så svårt när folk frågar hur det känns... det är som om hela ens väsen bara känner: Äntligen. Det är det här man har velat ha hela sitt liv. Det är det här man har saknat.

Kiran och personerna som hjälpt henne i sökandet åkte hem till brodern. Han släppte in allihop och bjöd på glass. Det var fortfarande svårt att greppa vad som pågick, minns Kiran.

– Vi tog varandras händer, men vågade först knappt titta på varandra mer än i ögonvrån. Han sa att han känt sig ensam hela sitt liv, att han alltid har sökt något men inte förstått vad det varit. Då började jag storgråta, det tog aldrig slut.

Familjens stöttning

Det tog inte lång tid innan både Kiran och hennes bror insåg att de är besläktade på fler än ett plan. Båda tycks nämligen ha vandrat genom åren med liknande känslor av saknad och tomhet.

– Länge har jag trott att det varit något fel på mig. Nu vet jag att det var det här jag behövde.

Mamma Maria Wernant och pappa Kjell Åke Gustafsson adopterade Kiran när hon var tre år gammal. Foto: Privat

Hon understryker att uppväxten i Perstorp var ”idyllisk”. Det finns inget hon kan klaga på, och familjen har stöttat henne i sökandet efter hennes rötter.

– Jag valde att göra detta för att få ett mer balanserat liv, och jag känner mig modigare och tar för mig mer nu. Jag känner mig mer grundad. Det har varit en resa som har betytt mycket för mig som person.

 

 

Då åker hon tillbaka

Resan är inte slut än. I november tar hon tjänstledigt och åker tillbaka till Indien. Där ska hon bo tillsammans med sin bror i ett halvår för att lära känna honom bättre. Hon vill då lära sig språket också.

På sikt vill hon även återuppta sökandet efter sin biologiska mamma.

Men innan dess ska hon försöka smälta allt hon redan gått igenom.

– Livets största överraskning, kan man säga. Jag har aldrig höga förväntningar eller så där. Att bara få veta namnet på min mamma var stort. Att få det här också? Det var mer än jag önskade. Men det är det bästa som har hänt mig. Vi är varandras svar i livet, säger Kiran Gustafsson.

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!