Få minns något från sina första år i livet. Enligt forskare hänger det bland annat samman med språkutvecklingen. Utan språk finns det inget stöd för minnena att fästa i. Kari Rosvall, i dag 71 år, minns ingenting från sina tre första år i livet och hade ännu inget språk.
Hennes första minne är från när hon såg Simon på Gerdahemmet i Åby där hon och flera andra barn väntade på att bli adopterade. Hon minns en man med snälla ögon som mötte hennes blick.
– Det var ju jag som valde honom och satte mig i hans knä. Han sa "jag åker inte härifrån utan flickan".
Simon och hans fru Valborg gav flickan ett hem i Malexander och en trygghet. Man hör fortfarande östgöten i henne när hon beskriver livshändelser som gjort henne "went mörkrädd".
Hon berättar om hur de vuxna tisslade och tasslade om henne i barndomen och hur rektorn stod vid hennes skolbänk och kallade henne för "jäkla finnunge".
Så Kari Rosvall förstod tidigt att hon var annorlunda och att hon inte riktigt hörde hemma i samhället även om barnen var snällare än de vuxna.
Men var hon kom från fick hon inte reda på förrän i 20-årsåldern när hon flyttat hemifrån. Simon och Valborg kunde inte ge några svar och myndigheterna la på luren i örat på henne. En viktig pusselbit föll på plats när hon vände sig till Röda Korset med sina frågor.
"Som ett slag i ansiktet"
De berättade att Karis mamma var norska och gav henne en adress och en tågbiljett till Oslo.
– Det var ju som ett slag i ansiktet, säger Kari Rosvall som tog tåget till Norge för att möta sitt okända förflutna.
Jakten på ursprunget och mötet med mamman finns beskriven i boken "Barnet från ingenstans" (Libris, 2016). Det är ett kyligt och smärtsamt möte med en mor och en dotter som inte riktigt kan nå varandra efter så många år isär. Under besöket i Oslo får Kari reda på att hennes pappa var tysk och att han "inte var en snäll man".
Trots mötet med mamman återstår det många frågetecken i Kari Rosvalls bakgrund. Frågetecken som rätas ut samtidigt som Kari Rosvall bygger ett eget liv, möter kärleken, får barn, läser vidare och byter jobb. Hon möter, precis som oss andra, glädje och sorg. Hon går igenom en separation med sonen Rogers pappa och mister sina föräldrar Simon och Valborg. Samtidigt är hon stark i sig själv och vågar leva.
– Jag har fått stå upp för mig själv hela livet. När man har gjort det kan ingen komma åt en, säger Kari Roswall.
Sent i livet träffar hon sin nuvarande man. Tillsammans flyttar de till Irland där kärleken Sven har fått ett jobb som datautvecklare. Här känner Kari sig hemma på ett sätt hon aldrig gjort förut.
– Nu har jag hittat hem även om jag är utlänning och främling, säger Kari Rosvall om tillvaron i Dublin.
Det är också på Irland som Kari Rosvall får avgörande nycklar till sitt förflutna av en ren händelse. På en bjudning berättar hon om att mamman är norska pappan tysk och att hon är född i september 1944. En man i sällskapet visar sig vara historiskt intresserad och frågar om han får göra egna efterforskningar i hennes bakgrund. Det är från honom som Kari Rosvall får veta att hon kan ha varit ett barn i Lebensborn-projektet.
Skulle bli supermänniskor
Med den informationen kunde Kari komma vidare i sitt letande och få tillgång till sina uppgifter i norska arkiv. 64 år gammal fick Kari Rosvall en försändelse hem till Irland med dokument om hennes bakgrund. I kuvertet fanns en bild på henne som baby med namnet och födelsedatumet skrivet på baksidan och namnet på Karis pappa Kurt Zeidler.
Med arkivuppgifternas hjälp kunde Kari Rosvall få en bild av sina första år i livet. Här fanns uppgifter om hur hon blivit tagen från sin mamma tio dagar efter förlossningen och omhändertagen.
Nazisterna betraktade norrmännen som rasmässigt högstående (minus för samiska drag) och i kombination med rent tyskt blod skulle de här barnen utgöra en prima arisk genpool.
– Vi skulle bli super, supermänniskor, säger Kari Roswall om de blonda och blåögda barn som Heinrich Himmler ville få fram för att trygga återväxten i det tredje riket.
– Han var ju kycklingfarmare från början, han ville väl göra samma sak med oss som med hönsen.
Vid Karis födelse hade krigslyckan redan vänt för tyskarna. Men hon och 29 andra utvalda barn skeppades ändå från Norge till Tyskland för att säkra den ariska återväxten. Här hamnade de på ett barnhem i Hohehorst utanför Bremen. Här fick Lebensborn-barnen genomgå ett sorts ceremoniellt dop med hakkors-flagga, SS-dolk och högläsning ur Mein Kampf.
"Jag var Kari Löwe. Nummer l/5431, ett SS-barn. Ett av Hitlers barn", skriver Kari Rosvall i boken.
Barnen hann aldrig föröka sig i det tredje riket. När Tyskland föll gömdes de undan på vinden. De allierade var inte intresserade av att ta hand om dem och Norge ville inte kännas vid något som hade med ockupationsmakten att göra.
"Vi skrattade och grät"
"Superbebisarna" skickades med de vita bussarna till neutrala Sverige där de blev barnhemsbarn utan bakgrund.
Efter kriget var "tyskerungerne" givna hackkycklingar i Norge. Deras mödrar hade sovit med fienden och nu fick barnen plikta. Kari Rosvall var utsatt på ett annat sätt men var länge avskuren från sitt förflutna. I modern tid har "tyskerungerna" fått viss upprättelse för lidande som, i vissa fall, varit livslångt. Men deras barndom och uppväxt får de aldrig tillbaka.
Kari Rosvall anser sig relativt förskonad. Hon har inte fastnat i depressioner och alkoholism som andra "tyskerunger". Nu har hon en familj i Norge, en son, och ett liv på Irland.
– Jämfört med dem har jag haft tur. Jag är en stark person i mig själv och med den här boken har jag fått processa min historia. Nu är jag 71 år och har klart för mig vem jag är.
Hon berättar att arbetet med boken var en sorts terapi.
– Vi både skrattade och grät när vi skrev den.
– Jag tycker att mitt liv har varit väldigt svart och vitt, nu har jag lärt mig att se och uppskatta gråzonerna.
Följ Kvällsposten på Facebook och Twitter för de senaste sydsvenska nyheterna!
