Karin är också realistisk. Hon vet att Johan kanske aldrig blir bättre. För alltid förlamad i ett komaliknande tillstånd.
– Jag är ärlig mot flickorna. Tillsammans går vi igenom det här och gör vad vi kan för att hjälpa Johan. Och för att leva som han skulle önska att vi gjorde.
I veckan hölls slutpläderingarna i rättegången mot paret som misstänks ha mördat åttaåriga Yara. Det var på hennes skola Johan Johansson var rektor. Prestigelös, engagerad, omvittnat mycket kompetent och driftig. Omtyckt av kolleger, jättepoppis bland eleverna.
Men av skolchefen och kommunledningen utsågs han snabbt till syndabock bakom de missförhållanden och misstag som ledde fram till tragedin med Yaras död. På en presskonferens meddelades att Johan Johansson stängts av från sin tjänst, fråntagits mobiltelefon och datakommunikation, knuten till uppdraget.
Orättvist behandlad
Johan kände sig orättvist behandlad. Han hade slagit larm, han hade upprepade gånger vänt sig till socialförvaltningen och påtalat att skolan var orolig för Yara, att man såg att flickan inte mådde bra. Nu var det han som fick skulden. Han blev djupt deprimerad.
Men det är först under den utdragna rättegången som hela vidden av Johans och hans familjs öde nått offentligheten. Det var Karin som valde att berätta. Hon har suttit i tv-soffor, ställt upp på åtskilliga intervjuer, deltagit i utredningssamtal och manifestationer. Samtidigt som hon kämpat för att Johan ska få den allra bästa vård, tröstat och varit mamma för döttrarna, återupptagit sitt jobb som lågstadielärare på deltid. Och försökt hantera sina egna känslor av sorg, saknad, förtvivlan, ilska och hopp.
Hur orkar du?
– För Johans skull. För hans upprättelse, för vår kärlek, våra barn och för framtiden, svarar Karin och tonar samtidigt ner sin egen insats:
– Stödet för Johan är enormt. Det väller in sympatiyttringar. Det ger kraft. Jag har ju också en fantastisk hjälp av alla underbara människor i familjens närhet. Grannar, föräldrar, syskon, kolleger till Johan.
– De skänker oss tröst och mod. De ser också till att allt praktiskt går runt.
Hemma en gång
Vi träffas i familjens välskötta villa i Ronneby. En gång under hösten har Johan varit hemma. Det var till en födelsedagsfest och vänner hade ställt i ordning en ramp så att hans specialrullstol skulle kunna köras in i huset.
– Jag vet inte om han var medveten om att han var hemma och vilka som var här. Men det kändes bra. Rampen får vara kvar, säger Karin.
Både hon och Johan är födda i Blekinge. De träffades i 20-årsåldern på diskoteket Rainbow i Ronneby. Johan gjorde militärtjänst i Kallinge och Karin studerade.
– Vi förälskade oss. Vi blev ett par. Men det dröjde innan vi skaffade barn. Det var jag som ville vänta till hans ishockeykarriär var över.
Johan var hängiven hockeyn, och mycket framstående redan i tonåren. Han avslutade den aktiva karriären i moderklubben KRIF (Kallinge Ronneby IF) efter ett par år som lagkapten i Växjö Lakers och sju år som backankare i Tingsryd AIF.
– Det tog väldig mycket tid. Johan var engagerad nästan varje kväll, men hann ändå ta sin lärarexamen. Han är duktig på alla plan, säger Karin.
Fick dotter 2002
Johan kompletterade utbildningen och blev rektor. 2002 föddes deras äldsta dotter.
De flyttade runt en del, men fastnade för Ronneby och det vackra huset på höjden. Flickorna har en egen häst på landet några mil bort. En modern, utåtriktad och samhällsorienterad familj. Med trygg och stimulerande försörjning. Stabil och lycklig gemenskap. Harmonisk och meningsfull framtid...
– Så var det fram till i våras. Då förändrades allt. Johan var hårt belastad på arbetet. Han hade redan året innan larmat om det ansträngda läget på skolan, fortsätter Karin.
– Jag vet att han var bekymrad över måendet hos en del elever och att han hade kontakter med socialtjänsten. Men några namn nämnde han inte då.
Mordet på Yara var en chock för skolans elever och personal.
– Johan jobbade hårt för att informera, trösta och finnas till för alla. Han var förstås själv mycket tagen, säger Karin.
Johan grubblade på om något kunde gjorts annorlunda för att rädda Yara. Han fick stöd för sina vidtagna åtgärder och sitt ansvarstagande av lärarvänner och av rektorskollegiet. Men sorgen släppte inte.
Blev avstängd
Den tilltog när kommunens skolchef Maria Persson gav besked att han var avstängd från sin tjänst under utredningen. Hon förklarade på en presskonferens att det fanns brister i rektorns agerande. Någon anmälan om de missförhållanden som Yara levde under hade inte gjorts.
Det visade sig senare vara helt felaktigt. Johan Johansson hade följt exakt de rutiner som gäller för att slå larm till sociala myndigheter.
Maria Persson urskuldade sig med att hon formulerat sig felaktigt. För det bad hon om ursäkt. Än en gång genom ett pressmeddelande.
– Jag fick ett sms dagen efter. Men en ursäkt för en felformulering betraktar jag inte som att kommunen ger Johan den upprättelse han förtjänar efter deras felaktiga anklagelser och påhopp, säger Karin.
Vid det laget var Johan sedan flera månader borta från medvetande efter att länge ha svävat mellan liv och död. Någon ursäkt fick han aldrig före självmordsförsöket på midsommarafton.
– Efter avstängningen tilltog hans depression. Han kände sig förföljd och uppträdde helt irrationellt. Han gick in i ett psykosliknande tillstånd, men var medveten om att han behövde hjälp, psykiatrisk hjälp, fortsätter Karin.
Genom vårdcentralen fick han en remiss till psykmottagningen, men den återvisades. Företagshälsan tog inte initiativ till några uppföljande samtal efter avstängningen. Han sökte på nytt till vuxenpsykiatrin, men hänvisades till primärvården.
Med stöd av Karin sökte han sig till psykiatriska akutavdelningen i Karlskrona.
– Jag ville få honom inlagd. Han var förvirrad, hade ångest. Han var då i mycket dåligt skick, säger Karin.
”Måttlig risk”
Men läkaren bedömde "suicidrisken som måttlig". Han hänvisades på nytt till primärvården.Detta var dagen före midsommarafton.
– Han hade då ältat sin egen värdelöshet, omgivningens förföljelse av honom vecka ut och vecka in. Den här midsommarmorgonen kände han inte igen mig. "Du är inte min fru", sa han och frågade vem jag var. Samma med döttrarna.
– Han hyperventilerade och skrek -"Det är inte mitt fel".
De befann sig vid hästgården när Karin bestämde sig för att få hjälp av Johans föräldrar så att han kunde köras in till psykakuten. Han måste tas om hand. När hon ska ringa på mobilen snappar Johan åt sig bilnycklarna, rusar iväg och hinner sätta sig bakom ratten innan de andra kommer fram. Han är stark och knuffar bort dem. Motorn är i gång och han kört fort därifrån.
Larmar SOS
Karin larmar omedelbart SOS. En granne tar sin bil och kör efter Johan. Ett par kilometer därifrån hittas han.
– Det var länge osäkert om han skulle överleva. Han hade svåra frakturskador i vänster fotled, punkterade lungor, skär- och skrubbsår över hela kroppen. Men det mest kritiska och livshotande var förstås de omfattande skallskadorna, berättar Karin.
Johan har vårdats i Karlskrona, på neurointensiven i Lund och som en second opinion på Danderyds sjukhus i Stockholm.
Han är infektionskänslig, men läget är stabilt. Hela vänstra kroppssidan är förlamad. Han kan inte reglera några andra funktioner eller rörelser än andningen. Han ger en del ljud ifrån sig, men de går inte att tolka som tal.
– Det kan glimma till i hans ögon. Särskilt när döttrarna kommer, säger Karin.
Vännen och grannen Bengt-Åke Claesson tycker sig ha sett klara reaktioner när han pratat om ishockey till Johan.
Det är Bengt-Åke som har letat upp en internationell världsledande forskare på den typ av hjärnskador som Johan har.
– Han heter Esteban Fridman och är för närvarande verksam i New York. Hans behandling med det dopaminhämmande ämnet apomorfin har visat sensationella resultat på patienter med ytterst låg medvetandegrad, säger Bengt-Åke, som sedan en tid tillbaka har daglig mejlkontakt med den argentinskfödde läkaren och hjärnforskaren.
Mött stor förståelse
Karin tycker att hon genomgående mött stor förståelse och hög kompetens hos den vårdpersonal som behandlat Johan sedan olyckan.
– Preparatet är godkänt och jag är glad att teamet på sjukhuset i Karlskrona tillåter att det används till Johan. Han har fått en remiss till Hässleholm där det finns en läkare som har satt sig in i Fridmans metod och är villig att pröva apomorfin på Johan.
Karin vägrar se sin man fastna i ett vegetativt tillstånd.
– Jag vill kämpa för att alla möjligheter som kan göra Johan friskare, kanske helt frisk ska prövas. Han ger inte upp i första taget själv. Det gjorde han aldrig på rinken, inte i skolan och inte i privatlivet.
– Jag och tjejerna handlar i hans anda. Och längtar efter att få se honom vinka när han tar sig upp för rampen här hemma.
– Går det inte i den riktningen ska vi i alla fall kunna säga att vi gjort allt som står i vår makt för att få Johan tillbaka.
