Det var precis när hon hade börjat berätta om graviditeten för sina vänner och kolleger som Kajsa, 29, började blöda.
Hon var då i vecka 13.
Av 1177 och gynakuten fick hon besked i telefon om att det troligen rörde sig om ett så kallat uteblivet missfall – en graviditet som avslutats i ett tidigare skede, men där det tagit tid för kroppen att förstå att fostret inte längre lever.
Rådet var att Kajsa skulle fortsätta blöda ut hemma, men hon valde att vända sig till en privat klinik som gjorde ett ultraljud. När man inte upptäckte några hjärtslag fick hon en remiss till gynakuten på kvinnokliniken i Malmö.
– Där blev jag tillsagd att jag skulle komma tillbaka dagen efter och göra en skrapning. Så jag fastade hela natten och kom dit dagen efter.
Sen fick hon vänta flera timmar. Hon placerades i ett väntrum tillsammans med flera höggravida kvinnor. Kajsa upplever att personalen inte gav henne stöd i den svåra stunden och att de ”bara gick förbi”.
Många har hört av sig
När hon väl kom in till en läkare var det inte aktuellt med den skrapning Kajsa hade kommit till kvinnokliniken för att genomföra. I stället ville läkaren skicka hem henne med ett läkemedel för att blöda ut missfallet.
– Men jag accepterade inte det. Jag vägrade. Då fick jag prata med en annan läkare och efter mycket om och men fick jag en operationstid ett par dagar senare.
Kajsa valde tidigare i veckan att berätta om sin upplevelse för SVT Nyheter Skåne.
– Det blev större än vad jag hade trott, säger hon.
Många har hört av sig till Kajsa och hon har fått flera berättelser skickade till sig.
– Det är många som skrivit att de haft liknande upplevelser eller värre.
Hur känns det?
– Det är jättehemskt att läsa alla de här historierna. Jag blir ledsen för deras skull. Det enda som är skönt är att jag förstår att jag inte är ensam i det här, det är inte bara mig det har hänt.
Kvinnovården försummas
Kajsa vill berätta sin historia för att hon tycker att kvinnovården generellt försummas.
– Det är trauma nog att gå igenom en sån här sak, att dessutom få ett dåligt bemötande gör att man inte kan ta hand om sin sorg för man har fullt upp med att stå på sig och kämpa för att få vård. Det är jätteutmattande, säger hon och fortsätter:
– Jag kan inte göra så mycket för min egen skull för gjort är gjort, men jag kan kanske göra skillnad för någon annan.
Kajsa valde att anmäla upplevelsen på kvinnokliniken till patientnämnden, hon blev besviken på svaret hon fick.
Kajsa läser upp delar av det:
”På kvinnokliniken har vi som rutin att om man är upprörd och känslomässigt påverkad och behöver stöd så ska kuratorerna involveras frikostigt. Med stor sannolikhet upplevde personalen inte att du behövde akut kuratorskontakt”.
Hon känner att det inte fanns någon ursäkt i brevet.
– Jag förstår inte varför det ska ta emot att säga att man har tabbat sig och att man får göra om och göra rätt. Jag förstår att de som arbetar där har det jobbigt och har för lite resurser, men de jobbar med människor och de kan inte komma från det.
”En sak vi kan ta till oss”
Pia Teleman, verksamhetschef för kvinnosjukvården på SUS, säger till SVT att hon inte kan kommentera Kajsas fall närmare.
– Men hon har inte fått det mottagandet hon behövde i den situationen trots att säkert alla hon träffade verkligen ville ge henne ett bra omhändertagande. Här är det en bra sak vi kan ta till oss, att faktiskt fråga, säger hon till SVT.
Kajsa känner sig orolig efter upplevelsen.
– Om det är någonstans i vården jag som kvinna ska känna mig trygg är det på kvinnokliniken. Det gjorde inte jag, och det känns sorgligt.
