Jan Malmsjö lyssnar inte på duvorna

...Men de får vänta lite till.

 -  Det är ditt tillägg, säger han vänligt men bestämt när vi träffas i hans loge på Dramaten  i Stockholm. Logen han delar med sin hustru Marie Göranzon.

 Den ligger i hörnet i korridoren där en gång Inga Tidblad och Tora Teje satt.

 -  Dödens gång. Det är vad Marie numera kallar den. Vi som har loger här ska mycket snart ut. Vi har gjort vårt.

 Jan Malmsjö håller med om att han faktiskt har gjort allt inom teatern.

 - Utom att spela clown. François Bronett lovade mig att jag skulle få vara clown en säsong hos honom, men så gick han och dog. Jag skulle ha velat gå in i manegen med färgrik mask. Då hade jag kunnat säga att jag gjort allt.

 Han har just varit nere  i Malmö. Gått på Nöjesteatern och sett Spamalot, träffat teaterproducenten Julius Malmström och grabbarna på Pickwick pub -  Jan Lerning och Evald Fridén.

 - Vi brukar vara fler -  dansaren Pavel Drazdil är i Göteborg med sin hustru. Han bor förresten i min gamla lägenhet.

Har starka Malmöband

 Malmsjös band till Malmö är starka. 

 Det var här han växte upp, sov i bänkarna på Hipp när föräldrarna repeterade.

 - Som femåring stod jag ensam framför speglarna i artistfoajén på Hipp och spelade med stora gester. Ja, när jag inte var inne hos balettflickorna och studerade deras kroppar. Då var jag alltså fem, men fullt klar över ...

 På Södra Förstadsgatan finns en plakett som talar om att Jan Malmsjö har bott i huset. 

 Den fick han av Sydsvenskan efter att "La Cage Aux Folles" säsongen 85/86 slagit publikrekord -  152 föreställningar och 233 643 åskådare.

 - Det absolut roligaste jag gjort! Jag hade velat fortsätta ett år till, vi hade 20000 i kö för biljetter. Men teatern skulle renoveras. Det var i alla fall vad man sa. 

 -  Kanske var det några som var sura på vår framgång och tyckte att vi blev privatteater.

 -  När vi sjöng "Vår bästa tid är nu" för sista gången rullade tårarna på alla, säger han och påpekar i nästa andetag att skylten på huset måste putsas. Och omplaceras!

 - Man ser den inte för alla löpsedlar och flaggor. Men man betyder kanske inget mer. Allting har ju varit. Nu går jag och sparkar i minnenas sorgehögar.

Marathon i New York

 En del av honom vill ta det lugnt. På allvar. Men den andra, Jan Malmsjö-delen vill annat.

 -  Jag sprang New York Marathon när jag var 50 år -  och när jag var 70 år. Och jag skulle gärna göra det igen som 80-åring om inte jag hade opererat knät till värdefullt titan. Och faktiskt är gammal.

 70 år i strålkastarljuset.

 "Franzie" 1941. Året efter fick Jan Malmsjö spela piccolo  i "Kyska Susanna". Med replik.

 -  "Fy fan, sån't sällskap". Det sa jag i tio dagar, sedan lade sig skolverket i. Jag var minderårig, fick inte vara uppe sent på kvällarna -  och absolut inte svära.

"Jag var för kaxig"

 Redan då var han fast besluten att han skulle till Dramaten. Och 1950 kom han in, vid andra försöket. 

 - Jag var för kaxig första gången och fick gå ett år på Axel Witzanskys teaterskola. Men det fanns inget annat än skådespelaryrket som hägrade. Möjligen läkare, men det var senare när jag hade mina dubier.

 1963 spelade han Lilleman  i "Stoppa världen -  jag vill stiga av" tillsammans med Anna Sundqvist. Malmsjö fick använda alla sina färdigheter, agera, sjunga, dansa. Och slog igenom.

 -  Jag bar föreställningen, det var nästan en monolog på tre timmar. Det var en succé och vi spelade och spelade -  och till slut var jag så trött. Jag orkade inte sminka av mig utan satt och stirrade på den vita masken.

Drabbad av scenskräck

 Sandrew producerade och förlängde med 14 dagar i taget.

 -  Jag kom inte ur det, men så gick det inte längre. Efter en  föreställning då jag tackat för applåderna en gång kunde jag inte gå in igen. Trots att alla grälade på mig. Jag kunde inte, vågade inte.

 -  Jag fick scenskräck och tvingades ta ett sabbatsår. 

 Tv-producenten Åke Falck betydde mycket för Jan Malmsjö. 

 -  Han var räddningen och vi gjorde underhållningsprogram även i Danmark och Tyskland.

 Det var också då Jan Malmsjö träffade sin andra hustru. Amerikanska artisten Barrie Chase.

 -  Vi jobbade tillsammans och så åkte jag till New York och hon mötte mig.

 Äktenskapet höll i två år. Idag delar Jan Malmsjö som sagt loge och liv med Marie Göranzon.

 -  Vi firar snart 40-årsjubileum. 

Träffades i Malmö

 I logen finns bilder på barn och barnbarn. Champagnekartonger, torkade rosor, vykort och minnen.

 - Vi var gäster på Boulevardteatern för ett tag sedan. De har kvällar där artister talar om sitt liv. Då berättade Marie och jag hur vi träffades. 

 I Malmö faktiskt, berättar han och tillägger att när han tog Marie under armen så hittade händerna varandra helt naturligt. Sedan gick de runt så  i Kungsparken.

 Snart ska de stå på scenen tillsammans igen. I Dramatens uppsättning av "Fanny och Alexander", som bygger på Ingmar Bergmans film med samma namn. Marie Göranzon ska gestalta farmor Helena  i Stefan Larssons regi. 

 Han har tidigare satt upp pjäsen i Århus. 

 - Nu går den i Köpenhamn med Ghita Nørby som Helena Ekdahl. Ghita inviterade oss till premiären i Skuspilhuset och vi bodde på Radissons 19:e våning med utsikt över hela stan, Öresund och Malmö, säger Jan Malmsjö som kan sin "F och A" väl. 

 Han är evigt förknippad med den iskalle biskopen Edvard Vergérus i filmen. 

 -  Men i Dramatens Fanny och Alexander nästa år ska jag göra tre mindre roller. Nu får de unga ta över.

Sonen följer hans fotspår

 Sådana som sonen Jonas, eller Jocke som han kallas. Det lite gulnade fotografiet av far och son i logen andas 80-tal. 

 -  Jonas är begåvad. Och det var egentligen min tredje frus förste man som såg till att han kom på scenen, fortsätter Malmsjö.

 - Jonas fick hjälpa till att tolka när Lars Amble 1993 satte upp "En handelsresandes död" tillsammans med författaren Arthur Miller. Och så fick han göra en liten roll -  och fortsatte.

Läser inga recensioner

 Han är glad att Jonas valde skådespelaryrket, men samtidigt poängterar Jan Malmsjö att det kostar på att vara skådespelare. 

 - Man kan inte läsa recensioner. När jag spelade "Hamlet" öppnade jag inte tidningarna. Man kan inte riskera att orden kletar fast.

 Då är det bättre att bli älskad av publiken.  Jan Malmsjö passar på att äta Lundaknake när han är nere i Skåne.Foto: Lasse Svensson

 Att känna vibrationerna. Eller få en kram av en Malmöbo...

 -  Ah, fast det finns de  i Malmö som också kan avundas och säga "du ska ente tro att du e nå't bara för att du e nå't", säger Jan Malmsjö på oklanderlig Malmöitiska. 

Längtar efter knake

 Till vardags talar han dock rikssvenska. Eller "pratar malligt", som han säger.

 - Jag har ju faktiskt bott längst tid i Stockholm. Men jag faller in i dialekten om jag talar med någon från Malmö och jag kan längta till Skåne. 

 -  Inte minst efter Lundaknakarna! De är beroendeframkallande!  Härom dagen åt jag sju!

 Och i höst kan Malmsjö köpa knakar i Lund och dricka öl på Pickwick Pub ett stenkast från Hipp så ofta han vill. 

 29 september är det premiär för musikalen "Legally Blonde" på Nöjesteatern i regi av Anders Albien.

 - Professor Callahan är ingen stor roll. Men jag får väl göra det jag brukar säga till andra  -  "gå in och slå alla med häpnad".