Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag tänker på att höra gulingramsor i matkön”

”Jag tycker det är ett tydligt exempel på oförståelse och ignorans. Jag tycker att de borde be om ursäkt. Även om de inte förstår att de gjort fel, borde de jobba mer aktivt med vad de sänder”, säger Dido Stadler Ölander om SVT:s satir om kinesiska turister.
Foto: Magnus Liam Karlsson / SVT

Jag tänker på mitt liv. 

Jag tänker på att höra gulingramsor i matkön, se folk dra ut ögonen med fingertopparna, höra kompisens pappa bortförklara kinapuffars logga. 

Jag tänker på hur det var att tro att folk skulle växa ifrån det och sedan bli kallad thaihora för första gången. Bli associerad med japansk hardcoreporr, bli frågad om ögonen var det enda på kroppen som satt snett, bli svuren åt och tillsagd att åka hem, för så fort jag inte var en bebis var jag fair game för den sortens vuxet hat som inte kan ursäktas med ”de vet inte bättre”.


LÄS MER: Dido, 15, skrev hyllat inlägg om rasismen hon utsatts för 


Jag tänker på alla de som har haft, har och kommer fortsätta ha det värre än mig. 

Jag tänker på alla som inte sa något själva men som inte heller sa till de som retade och mobbade, alla som inte ens tjallade till fröken, som inte ens klappade en på ryggen när man grät i kapprummet. De som blir irriterade och snackar bakom ens rygg eller till ens ansikte när man protesterar och klagar, de som gick förbi oss när vi gick genom Malmö och stirrade, himlade med ögonen, suckade och asgarvade medan de filmade på sina mobiler för att skicka till en gruppchatt någonstans.

Foto: MARIA RYDHAGEN

Jag tänkte på en hel stad när vi skrek att ”hela Malmö hatar rasister”, för var var resten av Malmö? Alla de som inte jobbade, inte var sjuka, som inte hade ett möte, alla med pengar på kortet till en biljett, alla de som hade alla chanser att gå bredvid mig men aldrig kom.

Jag tänker även på de som faktiskt inte kan komma och gå med oss, men mest tänker jag på att de fortfarande kan skriva en rad på sitt konto och kan sätta sig bredvid en påhoppad och utsatt person på bussen för att skydda dem i det tysta. Att de fortfarande kan orka gå och rösta när det är val, att de fortfarande kan ta sig tiden att lyssna och låta någon bli hörd.

Jag tänker på allt det de inte gör. Allt jag, du, vi, inte gör. Men i dag tänker jag också på vad jag, du och vi har gjort, gör och kan fortsätta att göra. Jag tänker på alla runtomkring som gör det de kan, oavsett hur litet.

Jag tänker på det hopp jag ändå känner, att det går, för vi är många. Vi är starka.

Dido Stadler Ölander


LÄSARKRÖNIKA. Har du också något att berätta? Skicka in din text till Kvällsposten! 

MISSA INGA NYHETER FRÅN SYDSVERIGE – ladda ner Kvällspostens app!