Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag kanske har cancer – varför ringer inte läkaren?

Jag får inga svar från sjukvården. Till slut får jag börja agera som journalist.

När man shoppar på nätet hör posten av sig tre gånger: Vid beställning, vid packning och när paketet ska delas ut.

Men när sjukvården hittar cancerceller i mitt underliv väntar jag månad efter månad – utan ett enda livstecken.

Varför?

Det gäller inte en varuleverans.

Det är fråga om liv och död.

Skulle inte vården bli bättre om personalen pratade med oss patienter?

Onsdag 17 juni 2015

Det låter som en efterhandskonstruktion, men faktum är att jag VET redan när jag gör cellprovet att det kommer att sluta illa. Jag brukar vara en sådan som testar negativt, har lågt blodtryck och får A på tentor – men detta känns inte alls bra.

Cellprov på livmoderhalsen görs genom att en liten borste gnuggar loss några celler från hudområdet. Dessa ska nu analyseras, vilket kommer att ta åtta veckor, säger barnmorskan.

 – Va? Så länge!

– Tycker du det är länge? Det är det aldrig någon som har sagt, svarar hon ointresserat.

Sedan tänker jag inte aktivt på provet under hela sommaren. Det är en dålig sommar i mitt liv och tiden trälar sig fram.

I september åker jag till Aten och sitter och skriver på ett bokmanus. Det känns som om jag ska dö snart – på ett härligt sätt. Henning Mankell har sagt det i en intervju: Att han gjort så mycket i sitt liv, att de flesta på jorden inte ens blir 67 år gamla och att det är okej att dö. Livet är så vackert och jag är tacksam – som Mankell. Fint. 

Bara det att han är 20 år äldre än jag och dödssjuk. Jag är inte ens 50. Och frisk.

 

Måndag 28 september 2015

När jag kommer hem till Malmö visar det sig att jag inte är det. Frisk. Jag är inte frisk. För jag är sjuk. Min man bara babblar när vi går igenom posthögen och jag måste avbryta honom: Tyst, snälla tyst. För det här är faktiskt allvarligt. Cellprovet var inte bra. Jag måste komma tillbaka för fler undersökningar.

 

Måndag 5 oktober 2015

Ringer före läkarbesöket. I brevet står det att läkaren ska kika på min livmoderhals i ett "kikarmikroskop", en koloskopi. 

Det finns ett betydligt obehagligare sätt att ta prover från livmoderhalsen, nämligen att stoppa in en sax och klippa av en bit hud, vilket en stressad och oempatisk gynekolog som jag mötte i 20-årsåldern gjort mig paniskt rädd inför.

Blir det aktuellt nu? undrar jag.

Sjuksköterskan som svarar på patientnumret lugnar mig: Det kommer inte att bli aktuellt, men OM, då kan jag få något lugnande.

Hon har tyvärr fel. Läkaren tycker inte att koloskopi räcker och vill klippa. Men något lugnande hinns inte med, däremot.

– Jag har nästa patient om nio minuter, säger hon.

Kan vi boka ny tid, vädjar jag. Inte någon bra idé, invänder läkaren. Det är så långa köer så det kan dröja innan jag får tid och detta är faktiskt brådskande.

Oh my God, där ligger jag med benen utfläkta, skräckslagen för den där hemska saxen som ska köras upp i min vagina – och så har jag tydligen så allvarliga cellförändringar att det är BRÅTTOM.

Kör då, bestämmer jag. Jag gråter, svettas och skakar som ett asplöv när läkaren knipsar i mitt inre. Efteråt ber hon om ursäkt. Åtta veckor ska det ta innan jag får svar.

 

Redan efter en vecka får jag svar från läkaren på Kvinnokliniken. Jag kommer att kallas till ett ingrepp, konisering.Foto: Maria Rydhagen

 

Måndag 12 oktober 2015

Redan efter en vecka får jag brev av läkaren. Jag har "cellförändringar grad 3" och kommer att kallas till en liten operation, konisering, där en del av livmoderhalsen tas bort.

 

Måndagen 9 november 2015

Kommer fastande till operation. Min man får inte vänta kvar, så han går hem igen. Alla är jättesnälla. Jag får svar på alla mina frågor och när jag blir rädd pausar de. 

Efteråt känner jag mig snabbt pigg, äter smörgås och vill gå hem. Det får jag. Sedan går hela vintern utan minsta hint om vad de hittade där inne.

 

Torsdag 25 februari 2016

Vävnaden som togs bort vid koniseringen ska analyseras, det förklarade läkaren för mig i november. Fyra veckor skulle det ta, så kring luciahelgen börjar jag ringa. Varje gång får jag ett nytt svar, men aldrig något besked.

– Det är så många läkare som är sjuka, det är därför.

– Patologen har så mycket att göra.

– Det är ju snart jul.

– Det är ju jul.

– Det har ju varit jul.

Ibland svarar ingen alls. På kontorstid. På det direktnummer som kanske–cancer–patienter uppmanas ringa. Ursäkta?

Det är i det läget som jag beslutar att koppla bort patienten Maria Rydhagen. Och i stället koppla in journalisten Maria Rydhagen. 

Reportern Maria Rydhagen intervjuar Kaj Linna, livstidsfången som släppts fri. Nu kopplade jag in henne för att undersöka vad som hände med – patienten Maria Rydhagen.Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

Jag drar mig till minnes hur jag intervjuat Matz Widerström, chefläkare på Medicinsk analys i Region Skåne, om en vårdmiss. Han gjorde intryck på mig genom att inte försöka prata bort misstagen – men samtidigt framhålla alla ansträngningar som vården trots allt gjort i det aktuella fallet.

Han föreföll kort sagt säga som det var.

Sanningen.

Rakt upp och ner.

Så jag ringer upp honom och säger som det är, jag med: Jag är patient, och journalist. Och jag har en fråga: Var fasiken är mitt provsvar? Hur är det möjligt att det har gått tre månader och jag inte får veta något?

Matz säger att det låter konstigt. Att det verkar som att mitt svar kommit på avvägar. 

– Men du ska prata med Gunilla, säger Matz.

Patienten Maria Rydhagen är så grymt tacksam mot reportern Maria Rydhagen i det här läget. Femtielva samtal under tre månader har inte gett skuggan av ett besked. Men nu. Tre minuters konversation, och så vet jag. Det finns ansvariga personer. Det finns någon som jobbar med de här sakerna.

JAG FÅR SVAR.

JAG NÅR FRAM.

En sådan lättnad.

Vet människor som jobbar i vården detta? Att det är tråkigt, chockerande, omstörtande och för jävligt att få ett sjukdomsbesked. Men det är fan ännu värre att gå i månader och inte veta. 

Gunilla, det är Gunilla Bodelsson, chef för patologen, avdelningen för sjuka vävnader. Jag mejlar henne den 25 februari och får ett vänligt svar samma dag: "Ditt prov blev klart den 12 februari, det kan jag se här. Men vad det står i måste din läkare berätta för dig". 

Hon berättar också för mig varför det har dragit ut på tiden.

”Tyvärr råder det en generell brist på patologer i hela Sverige och vi får därför periodvis problem att besvara remisserna inom förväntad tid. Detta är orsaken även i ditt fall. Vi arbetar hårt med rekryteringar och utbildning av fler patologer för att förhindra framtida fördröjningar”, skriver Gunilla Bodelsson.

 

När jag väl var inne på sjukhuset var vården fantastisk.Foto: PRIVAT

 

Torsdag 31 mars 2016  

En fredag när jag är ensam hemma och står och gör små ostpajer, då ringer till slut läkaren. Hon säger att hon har så pass dåliga nyheter att "det inte kändes lämpligt att skicka pappersbrev". Sedan rabblar hon upp exakt hur många gånger som hon försökt nå mig via telefon. Det är säkert sant, men hur ska jag kunna åtgärda missat samtal från dolt nummer? 

Men jag tjafsar inte, för jag vill bara veta. Läkaren säger: Vi måste ta bort din livmoder. 

Hon säger också att jag ska säga vad jag tycker. ”För du har ju också rätt att bestämma över din kropp”.

Också?

Har staten och jag delad vårdnad om min kropp?

Skulle inte tro det, Svea rike. Skulle inte tro det.

 

Onsdag 13 april 2016

Nu ska jag på återbesök hos kirurgen som opererade mig. 

ÄNTLIGEN.

Advent, jul, nyår, sportlov och påsk har hunnit passera. Nu är det vår.

Läkaren sitter vid skrivbordet och visar mig skärmen med patologens analys. "Skivepitelcancer" står det. What? Jag blir nästan paralyserad. De har kallat det "grava cellförändringar". Ett förstadium till cancer. Inte cancer. NU HAR JAG TYDLIGEN CANCER.

Fast på något sätt tar jag inte in C-ordet, utan är bara tacksam att få svar. Operation inom tre månader, det vill säga före sommarens slut, rekommenderar läkaren. Jag säger ja.

 

Tisdag 12 juli 2016

Nu har det gått tre månader sedan läkaren sa att jag skulle opereras inom tre månader. Och jag har inte hört någonting. 

Det visar sig att jag ska prata direkt med "operationskön". Patientbokaren svarar snabbt trots att hon, såvitt jag förstår, är sommarvikarie och ensam håller i alla bokningar för både Malmö och Lund. Hon ber mig vänta i luren och jag kan höra hur hon pratar med en annan patient i en annan telefon.

– Det enda är om det ska göras som ett öppet, eller om det ska göras i roboten igen, säger hon till den okända i luren.

Det låter spännande (”göras i roboten”?). Sedan återkommer hon till mig och ber om ursäkt för dröjsmålet. Nu plockar hon fram mig och konstaterar att läkaren satt mig på, just det, en ”tremånadersprioritet”. Det visar sig också att jag har missuppfattat det där med cancern. Det står förvisso ”skivepitelcancer” på provsvaret.

– Skillnaden är att det är skivepitelcancer in situ, då är det inte någon utvecklad cancer. Men det är något man ska ta bort förstås, säger bokaren.

En vecka senare ringer hon tillbaka. Läkarna har kommit fram till att det inte gör något att jag fått vänta – men att min operation inte borde skjutas upp ytterligare. Nu ser hon en lucka den 9 augusti. Kan jag då? Jag säger ja på stående fot förstås. 

Sedan blir bokaren sjuk och jag får aldrig någon bekräftelse. Till slut ber jag växeln koppla mig till själva operationsavdelningen och på post-op finns det en vänlig människa som bläddrar runt lite och hittar mitt namn. Inte på den nionde, men den tionde. 

Lättnad som ett sommarregn som kommer med syre. Äntligen äntligen äntligen. Nu har jag väntat så länge att jag inte ens orkar tycka att det är läskigt att de ska skära i mig. Det enda jag känner är: NU. Söv mig och fixa mig NU. Tack. Snälla. NU.

 

Onsdag 10 augusti 2016

Några dagar före operation går jag till provtagningscentralen och lämnar blod till en mängd olika analyser. Dem tappar de bort, så jag måste göra samma sak en gång till. 

Förutom detta fungerar allting så väldigt bra. Narkos, medicinering och kirurgi – allt rullar på helt perfekt, såvitt jag kan bedöma. Det finns också utrymme för att vara en människa i allt detta. Jag är lite orolig alltid att det ska vara otäckt att sövas. Att personalen ska ”lura” mig. Men de pratar mig genom varje steg: "Detta är bara syrgas. Men nu, nu kommer du snart att somna".

Mina barn kommer och hälsar på. De skrattar åt mig när jag bara somnar till, mitt i samtalet.Foto: Privat

Efteråt kommer kirurgen till uppvaket. Min livmoder var ovanligt muskulös och stark, säger hon. Det ledde till att ingreppet tog ett par timmar extra och att jag förlorade mer blod än väntat. Sköterskorna säger stolt att "det är typiskt den kirurgen – hon är alltid väldigt duktig på att prata med patienterna".

Jag ligger flera timmar mellan vakenhet och sömn. Personalen försöker prata med mig, men de försvinner och jag försvinner. Allt är väldigt konstigt. Jag får en kopp kaffe och dricker den så girigt att jag plötsligt mår våldsamt illa.

 

Jättebra urin, tycker de vid mätningen och jag blir löjligt stolt

 

När jag får komma tillbaka till avdelningen har jag missat maten. En sjuksköterska vill ta bort katetern och för mig som har jobbat på långvården i många år är det faktiskt helt sjukt att ens ha en kateter.  

”Det känns knappt”, säger sköterskan och jag är säker på att hon ljuger, men det är sant. Jättebra urin, tycker de vid mätningen och jag blir löjligt stolt. 

Mina barn kommer och hälsar på och skrattar åt mig för att jag sitter och somnar, mitt i samtalet.

 

Torsdag 25 augusti 2016

Blir sjukskriven i två veckor och har ont, men repar mig ändå snabbt. Tyvärr är jag inte så frisk som jag hade hoppats. Kirurgen skriver i ett pappersbrev att "det finns cellförändringar kvar". Men eftersom vävnaden hon plockade ut är trasig går det inte att riktigt avgöra. Nu får jag vänta sex månader och sedan gå på vanligt cellprov.

Först gråter jag: TAR DET ALDRIG SLUT? Men sedan blir jag förbannad. Nu ska jag fan ta mig vara glad. På rent jävelskap.

 

Onsdag 23 november 2016

Får ett brev om återbesök i november. ”Meddela om du har menstruation” står det i brevet. 

Verkligen, Region Skåne?

Menstruation?

I ett brev till en person som fått livmodern bortopererad?

Dessutom sa ju kirurgen att jag skulle på återbesök efter sex månader, inte tre. 

 

Barnmorskan S säger "oj förlåt, det var fel"

 

Jag ringer och barnmorskan menar att det är ”ett standardiserat brev”. Och att jag ska komma på utsatt tid, oavsett vad kirurgen sagt. Jag går dit. Men när jag väl är på sjukhuset var det ändå fel och en annan barnmorska säger "oj förlåt", och så går jag hem igen.

När man köper böcker på nätet får man förslag: "Om du läste den boken, kanske du också gillar denna?". 

Region Skåne, däremot, kan inte ens hålla reda på att min livmoder är borta. Trots att det var de som plockade ut den.

 

Tisdag 21 februari 2017

Nu är det äntligen dags. Denna gång kallas jag till en läkare, inte en barnmorska, och det har gått drygt sex månader sedan operationen. Återigen ber de mig avboka ifall jag får mens. Jag tänker: Om jag får mens utan livmoder, då ringer jag fan i mig National Geographic för då är det något jävla medicinskt under på gång där inne.

Får ett brev om återbesök i november. ”Meddela om du har menstruation” står det i brevet. Verkligen, Region Skåne? Menstruation? I ett brev till en person som fått livmodern bortopererad?Foto: Alexander Jartsev

I väntrummet är jag så nervös att jag bara måste gå och kissa, fast jag just varit. Jag säger till tjejen som väntar att jag heter Maria, så att hon kanske kan informera vårdpersonalen ifall de hinner ropa? Hon lovar. Exakt när jag kommer ut kallar de, och vi skrattar båda. Det känns bra. Något varmt och lite komiskt i allt det oroliga.

Läkaren är vänlig. Lite humorlös, men vänlig. Det är bara ett helt vanlig cellprov, sådant som görs med borste. Inga stålsaxar. Jag får ett trosskydd, tackar och går.

 

Fredag 24 mars 2017

Brevet från Region Skåne måste ha kommit dagen före, men fastnat i lådan. Min man hittar det när han hämtar tidningen tidigt. När jag vaknar ligger det på köksbordet.

 

Glädjen tar sig lite långsamt. Som ett sömnigt barn som knappt fattar att det får en present

 

I sådana här lägen är det svårt att inte drabbas av magiskt tänkande. En ålderdomlig rest i hjärnan tror att om jag bara öppnar brevet på rätt sätt – då blir jag frisk. Min taktik blir att sprätta försiktigt, men inte för försiktigt, och sedan stirra på texten. Inte tänka. Bara gör det.

Och det funkar. 

Det funkar banne mig. 

Vi har fått svar på ditt cellprov, säger de. Detta visar inga cellförändringar och inget HPV-virus, säger de. Vi vill aldrig se dig igen, säger de (fast med lite finare ord). Jag vill aldrig se er mer, heller, tänker jag. 

Glädjen tar sig lite långsamt. Som ett sömnigt barn som knappt fattar att det får en present. Det var varit ett steg fram och två steg bakåt så länge nu. Ja herregud, nästan två år. Men nu är det faktiskt över.

Jag går ut med hunden och pratar i telefon samtidigt fast jag inte gillar det. Men om någon klagar ska jag säga: Det är faktiskt ett viktigt samtal FÖR JAG HAR INTE CANCER.

Fast ingen frågar. Himlen är knallblå och solen skiner sitt bästa fast det är fortfarande svalt. Men det är en underbart, underbart vacker dag att vara vid liv.

 

På jobbet applåderar alla. Det är som i en film. Sedan fortsätter livet.Foto: CAROLINE LARSSON

 

När jag kommer till jobbet och berättar applåderar hela redaktionen. Det är som på film. När jag kommer hem från jobbet strax efter midnatt tar jag ett glas champagne i min ensamhet och går och lägger mig.

Sedan fortsätter livet.

 

Tidslinje

2015

17 juni: Cellprov. Ska ta 8 veckor. Tar 13 veckor.

5 oktober: Undersökning av läkare med mikroskop och vävnadsprov som klipps från livmoderhalsen. Får svar efter 1 vecka: Måste göra konisering.

9 november: Konisering. Ska få svar efter 4 veckor. Tar 16 veckor.

 

2016

13 april. Beslut om operation. Ska kallas "inom tre månader", men tre månader går, utan besked.

10 augusti. Operation.

25 augusti. Brev från läkare om att vävnadsprovet inte går att analysera. Återbesök om sex månader.

23 november. Felaktigt återbesök, skickas hem igen.

 

2017

21 februari. Återbesök, tar cellprov.

21 mars. Får pappersbrev. Resultat av cellprovet visar inga cellförändringar.